Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 2. Folkungatiden 1250-1363 - Magnus Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKUNGATIDEN
ligt hertigdöme till de unga hertigarna Albrekt och Henrik av
Mecklenburg mot skyldighet för dessa att göra den svenska
kronan tillbörlig tjänst. Det skedda var högst betecknande för
vidden av de anspråk hertig Albrekt kunde uppställa och även
genomdriva. Något senare tillerkändes greve Adolf av Holstein
en större penningsumma.
I januari månad 1357 måste konung Magnus definitivt giva
efter. En preliminär överenskommelse ingicks i Lödöse mellan
far och son, enligt vilken det anförtroddes åt hertig Albrekt av
Mecklenburg och greve Adolf av Holstein att såsom skiljedomare
slita de uppkomna tvistigheterna. Den efter dessa grunder
avsagda skiljedomen, daterad Jönköping den 28 april 1357,
innehöll följande bestämmelser. Frid och försoning skulle för
framtiden råda mellan de båda konungarna och deras anhängare.
Konung Magnus förband sig att ej tillåta, att Bengt Algotsson
eller hans broder Knut Algotsson med sina medhjälpare vistades
någonstädes i de båda rikena, och att ej lämna dem något som
helst understöd. Till konung Erik överlämnades såsom
regeringsområde ett flertal landsdelar, nämligen Skåne med Ven, Bleking,
Södra Halland, Värend, Njudungen, Kalmar fögderi, Jönköpings
fögderi, det övriga Småland med undantag av Finnveden, Visingsö,
Östergötland och Åbo biskopsdöme. För Magnus reserverades
däremot återstoden av riket, vilken specificerades sålunda:
Stockholm med hela övre Sverige, »kallat Ovanskog», Gästrikland,
Hälsingland, Gotland, Öland, Finnveden, Västergötland, Norra
Halland, Dalsland och Värmland. Borgarna inom konung Magnus’
område och särskilt Varberg skulle Magnus hålla besatta »till
Sveriges rikes gagn och försvar» och icke förläna dem till andra
än konung Erik eller hans söner eller, om de icke funnes till,
konung Håkan av Norge. Motsvarande föreskrifter skulle gälla
för borgarna inom konung Eriks delrike. Varken Magnus eller
Erik skulle hädanefter disponera över slott och borgar utan efter
»Sveriges rikes gamla rådsherrars» övervägande. Frälse- och
panträttigheter skulle förbliva i kraft inom båda konungarnas
områden utan hänsyn till person. I judiciellt avseende skulle
de båda riksdelarna i allmänhet stå oavhängiga gent emot
varandra. Dock skulle, för den händelse särskilt vanskliga mål komme
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
