Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 2. Folkungatiden 1250-1363 - Magnus Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS ERIKSSON
tvenne år därutöver. Pantsättning av Skåne skulle icke ske utan
städernas samtycke och i främsta rummet just till dem. Genom
en särskild urkund bekräftades och utvidgades städernas gamla
privilegier i Sverige och Norge.
Ett förbund av imponerande styrka tycktes sålunda nu stå
färdigbildat till kamp mot konung Valdemars våldspolitik.
Självklara gemensamma intressen hade inom få veckor fört förbundets
medlemmar samman. Att Sverige och Norge vid detta tillfälle voro
beredda till uppoffringar gent emot sina välkomna bundsförvanter,
är helt naturligt. Men det är onekligen ägnat att förvåna, att
de gjorda uppoffringarna blevo av den anmärkningsvärda
omfattning, som de nyss refererade förbundsakterna utvisa. Avståendet
av den största och värdefullaste delen av Skåne kunde måhända
motiveras med ovissheten av Skånes förvärv. Men Bohus’ och
Varbergs slott, vilka båda voro i svensk-norsk besittning och
av vilka ettdera omedelbart och under alla förhållanden skulle
ställas till hanseaternas disposition, representerade ju
Sverige-Norges starkaste fästen vid Västerhavet och därmed också dessa
länders säkraste värn emot det påträngande Danmark. Huru
har det varit möjligt, att man på svensk-norsk sida kunnat förmås
att — om också blott i pantens form — utlämna dylika för
rikenas försvar betydelsefulla orter?
Vi hava då att lägga märke till, att ifrågavarande fördrag
hava tillkommit genom underhandlingar mellan hansestäderna
och en i Tyskland varande svensk beskickning. I denna sist.
nämnda beskickning synas ha deltagit flera av det dåvarande
Sveriges förnämsta män. Vid förhandlingar mellan konung Håkan
av Norge och hansestädernas representanter nio år senare uttalade
den förre mot ifrågavarande personer de gravaste anklagelser
beträffande utförandet av deras här berörda sändebudsuppdrag.
Sedan konung Magnus — så förklarade Håkan — till sina delegerade
givit en uttrycklig instruktion, vilken de icke finge överskrida, och
speciellt förbjudit dem att utlova avträdelse av slott eller
territoriella områden, hade han till dem överlämnat pergamentsurkunder
redan försedda med de båda konungarnas sigill, detta i akt och
mening att gesanterna sedermera skulle återvända i och för
ratifikation. Men, fortsatte Håkan, sändebuden hade utfyllt per-
261
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
