Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 3. Upplösningstiden 1363-1389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPLÖSNINGSTIDEN
Huruvida testamentsexekutorerna i sistnämnda fall verkligen
haft allvarliga avsikter att inlåta sig på eftergifternas väg, må
lämnas därhän. I varje händelse fick det givna uppslaget ingen
praktisk betydelse. Några underhandlingar mellan konungen
och stormännen från den närmast följande tiden förspörjas icke.
I stället synes konung Albrekt med kraft hava fullföljt sin mot
den svenska aristokratien riktade politik. Visbyminoriternas
krönika förtäljer, hurusom Albrekt av frälsemännen återkrävde »en
del av de kronogods, som de och deras förfäder sedan långt
avlägsna tider vid krigstillfällen tillskansat sig». Rimkrönikan har
också en dunkel tradition om att Albrekt av de båda
frälsestånden fordrat »huar tridie gardh». Dessa uppgifter kunna synas
svävande, men de röja sannolikt ett försök från konung Albrekts
sida att verkställa en reduktion av under frälset kommen
jordegendom. Måhända har konung Albrekt dessutom redan nu skridit till
betydande skatteutskrivningar från såväl frälse som skattejord.
Stämningen i landet utvecklade sig under dylika förhållanden
i en högst hotande riktning. Förbittringen mot konungen och
hans tyska anhang nådde en intensitet och en omfattning som
aldrig någonsin förr. Visbyminoriternas nyss åberopade krönika
omförmäler, att de svenska stormännen »började konspirera mot
konungen, sägande att konungen ville beröva dem deras
fäderneärvda egendom och slösa bort den på tyskar, och dessutom
fordrade, att konungen under inga förhållanden måtte bortgiva
något slott eller län i riket åt utländska personer utan blott åt
infödda svenskar». Lidelsefullare uttryck få de upproriska
tänkesätten i den från nästföljande århundrade härrörande
rimkrönikelitteraturen. Mest belysande för situationen är dock den
samtida politiska allegori, vilken blivit kallad »En lustig liknelse
om konung Albrekt». Denna dikt, vilken andas det starkaste
hat emot konung Albrekt och det tyska inflytandet i Sverige,
röjer, att den politiska jäsningen gjorde sig märkbar även bland
Sveriges allmoge. En hövding ägde, heter det, en fager lund,
vars skatter och behag han dock illa förgjorde:
»Then ädhla lund menar iak medh Svwerikis land,
som nw haffwir warith i hardhin band.
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
