Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Samhällsskickets utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMHÄLLSSKICKETS UTVECKLING
fatta flera smärre fögderier. Deras innehavare, vilka sedermera
allmänt kallades hövitsmän, togos ofta bland rikets förnämsta
släkter.
Grundvalen för förvaltningen i dess helhet var
förläningsväsendet. De olika ämbets- och tjänstemännens avlöning kunde
med tidens ekonomiska förhållanden icke bestridas på annat sätt
än genom avlöning in natura, d. v. s. genom förläning av kronans
gods eller inkomster. Allt efter de olika villkor, under vilka
förläningen ägde åtnjutas, uppstodo olika slag av län, såsom
vanliga förvaltningslän, där vederbörande fogde hade att
redovisa för sin förvaltning, eller län av högre ordning, »tjänstelän»,
där länsinnehavaren hade att mot uppbärande av
kronoutskylderna göra konungen krigstjänst. Det slutliga utbildandet av mera
bestämda distinktioner på detta område tillhör emellertid den
senare medeltiden.
Förläningsväsendet fick emellertid inflytande även utanför den
direkta förvaltningen. De flesta tjänster till kronan, av vad slag
de vara månde, måste lönas genom förläningar, och vid upptagande
av lån hade konungen ofta ej annan utväg än att såsom säkerhet
sätta län i pant (pantlän). För rikets enhetliga administration
måste en dylik ordning bliva högst olycksbringande. I samma
riktning verkade de särskilda slag av län, vilka vid vissa tider
utdelades till kungahusets medlemmar eller med dem likställda.
Om hertigdömenas roll hava vi i det föregående tagit kännedom.
Då den kungliga myndigheten säkerligen oftast så gott som
odelad övergick på hertigdömenas innehavare, blevo hertigdömena
ett svårt hot mot rikets bestånd. Till karaktären närbesläktade, men
för statsintresset betydligt ofarligare voro drottningarnas
morgongåvoförläningar, senare kallade livgeding.
Det svenska förlänings- eller länsväsendet företedde
otvivelaktigt bestämda överensstämmelser med det allmän-europeiska
länsväsende, vilket blev konstitutivt för samhällsförfattningen i
Europas huvudländer under medeltiden. Det bärande underlaget,
naturahushållningssystemet i landets styrelse, var överallt
detsamma och framkallade till det yttre ganska snarlika bildningar.
Men det svenska länsväsendet hade dock sin egen prägel, vilken
skarpt skilde detsamma från det allmän-europeiska. Om man
339.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
