Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Andlig odling - 1. Kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDLIG ODLING
1200 biskopsstiftet i Åbo. Sveriges sammanslutning till egen
kyrkoprovins skedde, såsom tidigare utförligt omhandlats, år 1164,
dä Alvastramunken Stefan vigdes till ärkebiskop av Uppsala.
Full formell självständighet vann dock denna svenska kyrkoprovins
icke. Ärkebiskopsdömet i Lund, vilket vid sitt upprättande i
början av 1100-talet övertagit metropolitanmyndigheten över
Nordens kyrkor, lyckades i samband med den uppsaliensiska
kyrkoprovinsens skapande förvärva primatet över den svenska kyrkan,
varmed bl. a. följde rätten att bekräfta svenska ärkebiskops- och
biskopsval och kalla de svenska biskoparna till synoder.
Stiftens närmaste underavdelningar voro prosterier under
prostar. Prosterierna sönderföllo i sin ordning i socknar, var och en
med sin kyrkoherre. I huvudsak anslöto sig socknarna till landets
naturliga bygdeindelning, i det att en socken bestod just av den
menighet, som »socknade», d. v. s. »sökte», till samma kyrka.
I regeln byggdes och underhöllos kyrkorna väl av
sockenmenigheten; ej sällan förekom det likväl, att konungen eller någon
storman uppförde kyrka på sin egen grund och därefter stod
såsom kyrkans »patronus» med vittgående inflytande på dess
angelägenheter.
Till sin hjälp i stiftsstyrelsen erhöll biskopen snart domkaþpitel,
d. v. s. förvaltningskorporationer bestående av de vid domkyrkan
tjänstgörande kanikerna. De första ansatserna till
domkapitelbildning i Sverige gå tillbaka till 1100-talet, men fullt utvecklad
blev institutionen först på 1200-talet och särskilt genom den
påvlige legaten Vilhelms av Sabina ovan omtalade ingripande.
Såsom de förnämsta i domkapitlet framträdde de s. k. prelaterna,
av vilka märktes domprosten, ärkedjäknen och dekanen. Alla
domkapitel voro i Sverige — åtminstone efter institutionens
fullbordande — »sekulära», d. v. s. deras medlemmar levde var för sig,
obundna av klosterband.
Den svenska kyrkan ägde även representativa församlingar.
Inom de enskilda stiften höllos prästmöten, prästamot, från vilka
biskopliga förordningar, statuta synodalia, utgingo. För hela
den svenska kyrkoprovinsen sammankallades gemensamma
kyrkomoten, concilia provincialia, där den egentliga beslutanderätten
tillhörde biskoparna. Kyrkomötenas beslut sammanfattades i
374
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
