Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Andlig odling - 1. Kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKAN
ningen mellan kyrka och stat: kyrkan hotade att växa staten
över huvudet och omöjliggöra — ofta i livlig samverkan för
övrigt med en självsvåldig världslig aristokrati — all enhetlig
statsmakts utövning. Vi hava i det föregående tagit kännedom
om de försök, som av flera svenska regenter, såsom Magnus
Eriksson och Albrekt av Mecklenburg, gjordes att stävja kyrkans
farliga anspråk och tvinga henne in under statens ovillkorliga
myndighet. Till något bärande resultat hade visserligen dessa
försök vid periodens slut icke nått. På en egendomlig omväg
hade emellertid konungamakten lyckats erhålla ett ej sällan
avgörande inflytande inom det egna landets kyrka. Den stigande
inblandningen i de enskilda ländernas kyrkliga angelägenheter
från påvemaktens sida — varom mera nedan — förde under
1300-talet till ett slags »oskrivet konkordat» mellan den högsta
andliga och världsliga styrelsen. Genom direkta underhandlingar
vid kurian uppnådde furstarna utnämning av lämpliga personer
till kyrkans höga ämbeten samt vid tillfälle andel av de
penningsummor, vilka inflöto genom de påvliga kyrkobeskattningarna,
allt i gengäld mot rätt för de påvliga skatteuppkrävarna att i
vederbörande land fritt få fullgöra sitt uppdrag. Magnus
Erikssons regering i Sverige erbjuder ett utmärkt exempel å ett
dylikt »pactum turpe» mellan konung- och påvemakt. Vid
besättande av högre kyrkliga poster gick kurian ofta
konungamaktens ärenden, och konung Magnus’ stora lån av påvestolen
vittnade om de gemensamma ekonomiska intressenas styrka och
effektivitet. Att konung Albrekts svaga regim på denna punkt
ej skulle nå lika långt som företrädarens, var ju att vänta.
Förefintligheten av samma strävanden och tendenser betygas dock
av det ryktbara valet av biskop i Skara år 1387: konung Albrekt
hade härvid i Rom genomdrivit utnämningen av sin egen kusin,
Rudolf av Mecklenburg.
Svenska kyrkans beroende av påvestolen blev under årens
lopp allt mer accentuerat. Vi hava redan förut framhållit,
hurusom påvens ingripande i fråga om ärkebiskops- och biskopsval
från 1200-talets mitt alltjämt ökades. Genom påvlig reservation
eller på annat sätt förbehöllos till påvens direkta utnämning,
Pprovision, ett allt större antal höga ämbeten inom kyrkan. De
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
