Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - I. Unionens upplösning - 1. Gustav Vasas ungdom. Befrielsekrigets första skede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
I början av april drog Gustav själv till Hälsingland med ett
väpnat följe och sammankallade allmogen till Norrala kungsgård.
Men där hade ärkebiskopen genom en skrivelse sökt förekomma
resningen, och när Gustav frågade bönderna, om de icke nu
som fordom ville vara en man med Dalarne och Bergslagen, fick
han endast undvikande svar. Bättre lycka hade han i
Gästrikland, där Gävle, liksom hela landet, gick över på hans sida.
Till hövitsman över sitt folk i södra Dalarne hade han satt
bergsmannen Peder Svensson i Vibberboda och sökte genom en
annan bergsman, Olov Bonde i Söderbärke, resa Noraskog, Närke
och Åkerbo härad. Regeringen i Stockholm begynte nu bliva
på allvar orolig. Ett brev, som de svenska riksråden, ärkebiskop
Gustav, Erik Trolle och Knut Benktsson, avläto till Dalarne,
vari de funno sig föranlåtna att lova Gustav Eriksson lejd, blev
utan verkan; riksens råd i Sverige vore nu ganska tunt, hördes
dalkarlarna gäckande säga, då det ej sträckte sig längre än till
tre män och därtill de som föga dugde. Samtidigt utrustades
en väpnad styrka, som säges ha uppgått till 6,000 man och
bestod av åtskilliga nationer, holsteinare, skottar, danskar och
fransmän, samt skickades till Västerås. Med knektarna följde,
uppgives det, icke blott mäster Didrik och Knut Bengtsson utan
även ärkebiskopen och Jens Beldenacke, d. v. s. så gott som
hela regeringen i Stockholm. Ärkebiskopen begav sig dock
snart till Hälsingland. De drogo med en del av krigsfolket ända
upp till Dalälven, där vid Brunbäcks färja i Folkärna socken
dalkarlarna mötte på andra sidan. Eftertiden visste förtälja om
ett Jens Beldenackes genmäle, som blivit ryktbart. Efter
undfångna upplysningar, att ovan Långheden väl kunde uppställas
20,000 man samt att dalkarlarna, mesta parten, endast plägade
dricka vatten och i nödfall nöjde sig med barkbröd, skulle han
ha yttrat: »De där kunne äde trä og drikke vand, dem tvinger
ej fanen, än sider (mindre) nogen mand. Bröer, lader uss drage
rätt snart häen» Danskarna bröto av denna eller annan
anledning upp, men dalkarlarna voro »så glupande», att de själva
gingo över älven och i en sammandrabbning tillfogade fienden
förluster. Över denna tilldragelse diktades längre fram de
bekanta Dal- och Venjansvisorna.
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
