Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - I. Unionens upplösning - 1. Gustav Vasas ungdom. Befrielsekrigets första skede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
Norby, hövitsmannen på Kalmar slott, hållit landsting i Möre
och läst upp konungens brev, kommo Mörebönderna löpande ur
skogen med spända armborst och sköto på Norbys svenner,
ropande »hvyg» på konungen och Norby. Tillsammans med
bönderna från Vissefjärda, Älghult, Hälleberga m. fl. socknar höggo
de bråtar och lade sig i försåt för Norby, som nätt och jämnt
kom undan och hindrades från att resa konungen till mötes.
För att tinga med bönderna i Högsby med flera socknar
avsändes en skrivare. När han läst upp brevet, höggo bönderna sex
eller sju yxor i honom, och hans sällskap undkom med nöd.
Sedan rotade sig bönderna ihop, drogo kring landet, plundrade
och ihjälslogo köpmän och hovmän, hotade att resa »hunehären»
och straffa alla, både riddare och hovmän, samt undanhöllo sin
skatt, tills slutligen vid Pata en sammanstötning med Norbys
folk ägde rum, då åtskilliga bönder blevo slagna. Man skönjer
som ett förspel till Dackefejden. Det gick ej bättre till i Östra
härad; här plundrades herregårdar och ihjälslogos Norbys
fogdar och svenner. I spetsen för bönderna uppträdde stundom
enstaka frälsemän. Med Möreborna lyckades dock Norby i mars
1521 ingå förlikning, men han måste för en tid personligen
lämna Kalmar, och lugnet räckte ej länge. Snart började rykten
om Gustav Erikssons framgångar tränga ned till Smålanden;
han lånade sitt namn och gav ett högre syfte åt de upptända
böndernas planlösa våldsamheter. På våren och sommaren
hotades Jönköping på ett håll, kom Värend i rörelse på ett annat.
Förgäves hade biskop Hans i Linköping redan tidigt skrivit till
regeringen i Stockholm, framhållit den småländska faran och
bett om undsättning. Han fick icke ens något svar.
I Östergötland hade det längre än i de övriga landskapen
varit stilla. Därtill hade säkerligen biskop Brasks inflytande
bidragit. Han var visserligen ingen vän av danskarna, men han
hade fogat sig i det oundvikliga, och han var därjämte en
kyrkans furste. Han hade lidit förluster till sina inkomster under
den sista fejden och ville nu ha frid. Stegeborgs slott
försvarades av den tyske riddaren Berend von Melen, och denne kunde
1 Hunehären = »storhären», »man ur huse».
728
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
