Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - I. Unionens upplösning - 1. Gustav Vasas ungdom. Befrielsekrigets första skede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEFRIELSEKRIGETS FÖRSTA SKEDE
ännu i mitten av maj meddela, att allmogen i Östergötland var
stilla och vid »ett fritt mod». Men vid samma tid anlände
Arvid Västgöte med en skara folk och med en proklamation å
Gustav Erikssons vägnar. Han tvingade att börja med Vadstena
borgare att sluta sig till rörelsen och därefter de övriga städerna.
Han drog sedan till Stegeborg, där han hade en
sammandrabbning med Norby, som kommit dit för att undsätta slottet men
tvingades att åter inskeppa sig. Den hatade fogden Johan
Slangewater blev ihjälslagen och måste i hemlighet begravas.
Biskop Brask belägrades på Nors fasta gård (Munkeboda), hans
svenner grepos eller rymde, hans klerker plundrades, hans
inkomster förhöllos honom, och till råga på allt brände och
plundrade Norby utan urskillning även kyrkorna och biskopens eller
kyrkans gårdar vid kusten. Med knapp nöd fick biskopen i juli
av den »grymma och hätska» allmogen anstånd till den 15 augusti;
komme ej dessförinnan undsättning, meddelade han konungen,
kunde han ej utan livsfara hålla honom den trohet han lovat.
Regeringen i Stockholm följde med bekymmer den
fosterländska rörelsen, som tydligen växte den över huvudet, och i
skrivelserna till konungen eller andra rapporter avspeglade sig
ställningen. »Av rätt svensk natur», hette det en gång, »kunde
en svensk man döda och fördärva alla danskar med sina falska
vittnen och rykte.» »Envar, som ej är i ett fast slott, måste säga
som Gustav Eriksson vill», skrev Jens Beldenacke, »ty allmogen
håller Gustavs parti, och allmogen har överhanden här i riket
både över biskopar, prelater och ridderskap, som nu för ögonen
är.» På rykten sparades ej heller å den nationella sidan, och en
uppskrämd menighet, som saknade alla medel att pröva deras
halt, trodde dem blint. Man berättade, att konungen vore död,
att hans ämbetsmän hotade att hugga hand och fot av bönderna
och lägga alla Nordlanden platt öde: hellre ville de dö ärligen
i marken än så bliva stympade och överrumplade. Man
berättade med fasa om Kristian Il:s trenne gästabud: det första hade
redan hållits vid kröningen och Stockholms blodbad; det andra
hade han ämnat anrätta i Västerås, dit bland andra alla
häradshövdingar skulle kommit med Sveriges lagböcker, vilka
konungen ämnat uppbränna; det tredje skulle hållits med menige man
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
