Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - I. Unionens upplösning - 2. Lybecks ingripande. Befrielsekrigets senare skede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
icke en annan gunstling av mäster Didriks kynne vann konungens
förtroende? Ännu lyssnade han alltjämt till dennes
beskyddarinnas, den hatade holländskan mor Sibrits råd. Så började marken
glida undan fötterna på den skenbart mäktige, i verkligheten
brutne och olycklige självhärskaren över Nordens tre riken, och
när ofärden kom, visade det sig, att han icke ens vågade lita
till de samhällsklasser, som han särskilt hade gynnat. Han föll
icke blott för undersåtars trolöshet utan även för sitt eget
skuldmedvetande och motsägelserna i sin egen karaktär.
De yttre och inre svårigheterna hade under loppet av 1522
blivit allt större och svårare att övervinna. Lybeck befann sig
redan i öppen fejd; i Holstein vaktade farbrodern hertig Fredrik
på händelsernas utveckling, beredd att vid lägligt tillfälle ingripa,
och sedan den 21 december 1522 nio jylländska rådsherrar
sammansvurit sig mot konungen, var dennes öde snart beseglat.
Hos hertig Fredrik funno de sammansvurna det mottagande de
väntat; han lovade dem sin hjälp, slöt den 5 februari 1523
förbund med Lybeck, bröt följande månad upp med en krigshär och
hyllades den 26 mars som konung i Viborg, på samma gång
som de danska stormännen, den ene efter den andre, avföllo.
Och Kristian II gav sin sak förlorad. Efter några fruktlösa
underhandlingar inskeppade han sig den 14 april i Köpenhamn
med hustru och barn och avreste till Nederländerna för att där
söka hjälp — i själva verket för att under många år äta
landsflyktens bittra kost och sent omsider återse sitt fädernerike
såsom fånge.
Att sända någon hjälp till det beträngda Stockholm hade
sålunda blivit en omöjlighet för Kristian II, och huvudstadens
tappra försvarare måste inse, att de kämpade för en förlorad sak.
De hade också lyckats få ett bud till konungen och utverkat
dennes medgivande till kapitulation. De ville emellertid icke
överlämna staden till riksföreståndaren utan till lybeckarna, men
därom ville den förre icke höra talas, och så följde ännu några
veckors uppskov. ;
Hela det egentliga Sverige utom Stockholm, Kalmar och
Älvsborg var emellertid vunnet vid 1522 års slut. Vid den
tiden trycktes också på svenskt föranstaltande både på hög- och
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
