Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - II. Reformationen - 1. Inre förhållanden 1523-1524. Svenska kyrkan och påvestolen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
närmare underrättelser och blev på så sätt i stånd att inför
påve och kardinaler vederlägga den vrängda framställning
Kristian II låtit giva av nämnda tilldragelse. Han torde därigenom
givit anledning till beslutet att sända den ovan nämnde
Francesco de Potenza som legat till Danmark, där hans närvaro
påskyndade Didrik Slaghecks undergång. Johannes Magni
stannade ännu en tid i Rom, och när hans forne lärare vid Louvains
universitet under namnet Adrian VI besteg påvestolen, vände
han sig till honom med förnyad skildring av den svenska
kyrkans olyckliga belägenhet, särskilt framhållande, huru »de
luterska vargarna söndersleto den enfaldiga kristna hjorden i dessa
trakter». Han avsändes nu som nuntie, men på egen
bekostnad, till Sverige, tog vägen över Danzig och inträffade i
Strängnäs, ännu innan valriksdagen hunnit åtskiljas. Han mottogs med
stora högtidligheter och stora förhoppningar, men det befanns
snart, att hans fullmakt var mycket begränsad. Den gällde
huvudsakligen det luterska kätteriets utrotande, och han såg
sig så gott som genast försatt i en kyrkopolitisk situation, som
krävde en fastare karaktär, ett säkrare omdöme och ett större
inflytande både i Rom och i Sverige, än han inom kort skulle
visa sig äga.
Omedelbart efter Johannes Magnis ankomst satte man sig i
förbindelse med kurian. Den 12 juni avlät det svenska riksrådet
en skrivelse till påven, vari de tackade för nuntiens avsändande,
uttryckte sitt hopp, att påven skulle utse sådana biskopar av
svensk nation, som bättre vårdade endräkten i riket, än Gustav
Trolle gjort, omtalade dennes avsägelse, förbindelse med
Kristian II och landsförvisning, framhöll nödvändigheten av en ny
ärkebiskop och bad om nuntiens snara återsändande med
fullmakt å apostoliska stolens vägnar att reformera den svenska
kyrkan. Det var den första positionen man i Sverige intog
till påvestolen: infödda biskopar, ny ärkebiskop, nödig
reformation av kyrkan. Sannolikt vid något tidigare tillfälle hade
domkapitlet i Uppsala till ärkebiskop kallat domprosten i
Västerås mäster Knut, men denne tyckes ha avböjt den vanskliga
hedern.
Det var sålunda meningen, att nuntien skulle återvända till
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
