Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - II. Reformationen - 1. Inre förhållanden 1523-1524. Svenska kyrkan och påvestolen - 2. Sturepartiet. Norby och von Melen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STUREPARTIET. NORBY OCH VON MELEN
lingarna om Skara stift fortforo ett par år, utan att konungen
veterligen blandade sig däri, men blevo naturligt nog
resultatlösa.
Olaus Magnis beskickning till Rom bar återigen ingen annan
frukt, än att påven (6 maj 1524) uppdrog åt Johannes Magni
att förvalta Uppsala ärkestift, tills Trolles sak blivit rannsakad
och avdömd. Bönen om avgifternas efterskänkande avslogs.
Härmed avbrötos de officiella förbindelserna mellan påven och
Sveriges konung tidigare än i något annat västerländskt rike.
Den senare tog av kunglig myndighet den svenska kyrkans
angelägenheter i egen hand, men ännu 1526 riktade Klemens VII
en skrivelse till biskoparna i Linköping och Västerås angående
den kringgripande luteranismen, och han vände sig även till
konung Sigismund i Polen för att genom honom påäverka den
svenske konungen.
STUREPARTIET. NORBY OCH VON MELEN.
Året 1524 nalkades sitt slut, och det nyss upprättade
konungadömet inträdde i sin första kris, en kris så svår, att kronan ett
ögonblick tycktes vackla på konungens huvud. Orsakerna voro
flera. Till en början de kyrkliga förhållandena. Luterska läror
och skrifter spriddes, utan att något allvarligt hinder lades i
vägen. Tvärtom ansågos de gynnas å högre ort och ha stöd, om
icke hos konungen själv åtminstone hos hans inflytelserike
minister mäster Lars. Vidare hade den nya regeringen icke
motsvarat de förväntningar man hyst. Den omilde danske konungen
hade fördrivits genom en stor kraftansträngning, men tiderna
hade icke blivit bättre för det, snarare värre. Det rådde dyr
tid i landet, i synnerhet på den oumbärliga förnödenhetsvaran
salt, varpå priset sprungit oskäligt i höjden. Sedan klippingarna
blivit avlysta, rådde brist på mynt. Dryga skatter krävdes det
ena året efter det andra. Väl drabbade dessa huvudsakligen
kyrkan, men de väckte just därigenom ökad förargelse och
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
