Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - II. Reformationen - 2. Sturepartiet. Norby och von Melen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
sårade menighetens hävdvunna fromhetsbegrepp. Det stora
nationalföretaget, Gottlands återerövring, hade misslyckats, och ryktet
därom började sprida sig. Måhända hade den inre jäsningen
lagt sig av sig själv, om ej fara hotat även utifrån. Från Visborgs
slott spejade Sören Norby efter varje tillfälle att framkalla oro
och söndring i Norden för att främja den herres sak, som han
oaktat alla motsatta bedyranden förblev trogen, och Norby sökte
förbindelser i Sverige. Där fanns det åter ett populärt namn,
kring vilket missnöjet kunde samla sig: det var Sturenamnet,
representerat av Sten Stures till Sverige nyss återkomna änka,
Kristina Gyllenstierna, och hennes son Nils. Man möter namnen
på den siste Sturens tjänare på mer än ett håll, där stämplingar
bryggdes mot Gustav Vasa, som svikit sitt folks förväntningar.
Visserligen synes rörelsen ha varit tämligen lokal, men den hade
en härd i Dalarne, som nyss hade varit föregångslandet och vars
namn ännu icke hade förlorat sin klang bland ett oroligt folk.
Med rörelsen i Dalarne, känd under benämningen första
dalupproret, förknippades tidigt namnet på den nyss avsatte
biskopen i Västerås, Peder Jakobsson Sunnanväder eller Peder
kansler, som han vanligen kallades, Sturehusets gamle
förtroendeman. Efter brytningen med konungen och sin korta
biskopsdröm hade han, enligt egen utsago, på lejd, som åt honom
utverkats av Kristina Gyllenstierna och Gustavs mormor, fru
Sigrid Baner, infunnit sig i Stockholm på våren 1524. Där
skulle han fått tillåtelse att återvända hem men hämtats tillbaka,
måst utlova en större penningsumma och ställa borgen för sitt
välförhållande. Han hade sedan förmodligen uppehållit sig i
Västmanland men skrev härifrån i september och uppsade sin
borgen samt begav sig till Dalarne, åtföljd av förre domprosten
mäster Knut. Vilka inflytelser som gjort sig gällande på de
båda prelaterna, om de redan nu haft hemlig förbindelse med
Norby, är icke känt, lika litet om de haft någon del i de
stämplingar, som kringvandrande tiggarmunkar från Västerås’
dominikankloster vid samma tid förehade. De begåvo sig uppåt norra
Dalarne och funno där till en tid en tillflyktsort hos
kyrkoherden i Mora, den myndige mäster Jakob. Snart läto
Morakarlarna och deras grannar i ÖOrsa, Rättvik och Leksand höra
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
