Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - II. Reformationen - 2. Sturepartiet. Norby och von Melen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
sig bättre förvarad med honom. »Käre vänner, varom alla en
man över allt riket»; ville någon sedan tränga sig in, som ej
vore riket nyttig, då skulle de göra som förfäder och föräldrar
gjort, säga nej för orätt, det bästa och yttersta Gud och sankt
Erik konung gåve dem nåden till. »Gud förlåte den gode herren
för vånda och fattigdom han oss alla i satt haver och att vi
aldrig få veta sanning av honom», hette det i en annan skrivelse.
Man lyckades få ett brev till konungen uppsatt »i Dalom» och
under landets insegel, som var föga annat än ett uppsägelsebrev.
Där erinrades han om, huru han gick fredlös i skogen hos dem
och varken tyskar eller danskar ville hjälpa honom, utan fattiga
dalkarlar, hälsingar, gästringar och den menige man över Sveriges
rike; då hade de icke haft så dyrt köp eller så stor utläggning,
när de drogo ut med honom f6r att slå hans ovänner. Men
sedan de hjälpt honom att fördriva fienden och fått honom riket
i händer, försmådde han dem, fattiga svenska män, drog in
tyskar och danskar och gav dem rikets penningar, men de
svenska fingo hugg och slag och tvingades med torn och järn,
när de krävde sin lön. De erinrade konungen om sin ed att
älska Gud, skydda den helga kyrkan och dess personer,
försvara änkor, värnlösa kvinnor och faderlösa barn, älska Sveriges
allmoge och hålla den vid sankt Erik konungs och Sveriges lag
och goda gamla sedvänjor. Men huru hade han hållit sin ed?
Kyrkor och kloster hade han beskattat och plundrat, berövat
svenska penningar och lagt onda klippingar i stället och tagit
kyrkans tionde; nu ville de ej längre tillåta, att silverskatter
lades på kyrkan eller allmogen, emedan riket ej haft någon nytta
därav; herr Söverin låge ännu i sjön dem till stort men, »Gud
förlåte eder, att I gåven honom lös... och gåven rikets rätt
till Gottland i främmande manna händer» (syftar på von Melen).
Vidare hade konungen gripit fru Kristina och haft henne i
fängelse, och herr Stens son Nils hade han låtit förgöra eller driva
ur landet; alla goda män och dannesvenner, som troget tjänat
Sveriges herrar och rike, hade han hatat och fördrivit — här
torde syftats på Peder kansler —, och alla rikets förrädare, som
hjälpte till att förråda herr Sten och dem alla, hade han
framdragit, gjort somliga till biskopar, andra till slottsherrar o. s. v.;
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
