Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - II. Reformationen - 3. Reformationens begynnelser (1520-26). Möten 1526
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
Brask och Peder Månsson, förblevo goda katoliker. Med Erasmus’
skrifter har dock en och annan gjort bekantskap.
Skulle man i korthet vilja känneteckna den svenska kyrkans läge
vid 1500-talets början, kan man svårligen finna andra ord än
försoffning och slöhet å ena sidan, världsliga intressen å en annan.
Det fanns enskilda framstående undantag, men när angreppen
hörjade mot den katolska kyrkan, tyckes den på det hela
falla utan värdighet. Dess försvarare hade vanligen ingenting
annat att vädja till än menighetens vidskeplighet och
okunnighet. Från två vitt skilda håll, av Johannes Magni liksom av
Olavus Petri, vitsordas, huru okunnigt det svenska prästerskapet
i allmänhet var vid den tiden. Den bildningshärd, som
Vadstena kloster en gång varit, hade förlorat inflytande utom klostrets
murar, och dess många handskrifter voro främmande för alla andra
än bröderna och systrarna själva; för samtidens religiösa
reformsträvanden saknades förståelse. De medelpunkter för ett mera
rörligt liv, livligare tankeutbyte och mångsidiga intressen, som
större städer erbjuda, förekommo icke i Sverige. Hos
menigheten på landsbygden saknades återigen helt visst all
mottaglighet för nya idéer. Man har alltför många intyg från olika
landskap om huru allmogen — kanske mera av gammal vana än av
djupare övertygelse — höll på sina präster och munkar, på den
latinska mässan och på hela raden av ceremonier, för att kunna
tvivla därpå. Det förhöll sig, vad bildning och mottaglighet
angår, icke synnerligt mycket bättre med den då levande
generationen av svenska adeln; den rymde inom sig ingen Ulrik
von Hutten eller hans likar.
Det sedliga tillståndet torde ej varit sämre i den svenska
kyrkan än annorstädes, snarare tvärt om. Några stora skandaler
hade icke förekommit, och det torde knappast hos menigheten
väckt någon större anstöt, om enskilda präster levde i ett slags
äktenskap med sina hushållerskor eller »forsior». I allmänhet
torde prästerskapet levat i rätt knappa villkor, biskoparna och
domkapitlen med sina många kanonikat och prebenden utgjorde
de förnämsta, om än icke de enda undantagen. Av klostren åter
tyckes flertalet redan ha varit på förfall och icke räknat
synnerligt många medlemmar. Mot klosterväsendet och särskilt mot
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
