Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - II. Reformationen - 3. Reformationens begynnelser (1520-26). Möten 1526
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REFORMATIONENS BEGYNNELSER (1520—2 6)
som tydligen utmärkte honom. Han hade haft någon tanke på
att stanna ännu längre i Rom, ty han intresserade sig för
Birgittas hus, erbjöd sig att verka för dess återförvärvande åt
klostret och torde ha önskat att bliva dess föreståndare, ehuru det
därav ingenting blev. Av ställningen vid det romerska hovet
hade han sålunda haft tillfälle att på nära håll förvärva en
grundlig kännedom. Mäster Olovs predikan gjorde uppenbarligen
intryck på honom. Det var måhända närmast oppositionen mot
kurians anspråk, som intresserade honom, han synes ha varit en
representant för en svensk nationalkyrkas sak, men även Luthers
och mäster Olovs bibelforskning har väckt hans sympatier.
Såsom konungens sekreterare utnämndes han snart till ärkedjäkne
tog sålunda en i alla avseenden lysande ställning, svarande mot
den maktlystnad, som likaledes synes ha utmärkt honom. Avund
och motstånd mötte honom också snart. Själv räknade han
sålunda Peder Sunnanväder och mäster Knut till sina hätska
fiender, Johannes Magni yttrade sig om honom, »kättarhövdingen»,
med förbittring och gav honom skulden för alla sina motgångar.
Men konungen skänkte honom ännu under flera år sitt mäktiga
stöd.
1524 kallades även mäster Olov till Stockholm såsom stadens
sekreterare med röst i magistraten och erhöll därigenom en
inflytelserik ställning i konungens närhet. Han fick därjämte rätt
att uppträda som predikant i Storkyrkan, och hans broder,
Laurentius Petri, hade längre fram mycket att berätta om de
svårigheter, som till en början mötte honom och andra reformatoriska
predikanter: den hölls Gudi kärast, som mest orkade ropa på
luteraner, kättare, trosspillare och gudsförrädare. Men efter hand
ändrades förhållandet, och särskilt synas de tyska borgarna i
staden snart nog med iver ha omfattat de nya lärorna.
Huvudet och ledaren för den härskande kyrkans motstånd
var biskop Hans Brask, som med livligt bekymmer och aldrig
tröttnande vaksamhet följde den nya lärans framsteg, mäster
Lars’ jämlike om icke överman i klokhet, erfarenhet och
praktiska intressen. Han var född 1464 i Linköping av borgerlig
släkt och synes ha varit en förmögen man. Han hade studerat
;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
