Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - II. Reformationen - 4. Daljunkern. Västerås' recess. Kröningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DALJUNKERN
För övrigt undrade konungen, att de goda männen i Dalarne
bekymrade sig om ting, som de icke begrepo; här funnos rikets
råd, kyrkans prelater och lärda män, som kunde rannsaka denna
fråga. Men därjämte hade konungen vid Gamla Uppsala ett
samtal med menige man, berättade om det »obestånd», som
somliga i Dalarne tagit sig för, och frågade, om han kunde lita på
deras trohet. Han fick tillfredsställande svar, ett utskott
följde honom till Uppsala och hade där ytterligare samtal med
honom och rikets räåd. Resultatet blev, att några ombud för
allmogen samt Stockholm och andra städer i Uppland utsågos
att draga upp till Dalarne och förehålla de upproriska det
olagliga i deras företag: »I ären dock icke mera än en part och
ett ledamot med oss och flera i hela riket och borde ingalunda
så oförnuftigt, oss och flera oåtsporda, företaga slikt obestånd.»
De skulle därjämte tillsäga dem lejd till ett allmänt möte, som
blivit utlyst, där de kunde andraga sina besvär; ville de ej göra
detta, hade de sönderslitit det förbund, som var gjort dem
emellan, och avsöndrat sig från riket.
Redan ett par veckor förut hade gAreioen med hänsyn till
oron i landet konungen beslutat att sammankalla en riksdag,
och därtill hade även ett annat skäl bestämt honom, nämligen
den kyrkliga frågan. Han hade i det längsta sökt framställa
saken så, som om den icke rörde läran — »ingenting annat
predikades än rena Guds ord och evangelium» — utan endast
kyrkans världsliga makt och missbruket av densamma,
prästerskapets »girighet och väldighet», dess onda vilja att underkuva icke
blott herrar och förstar utan även den fattige menige man. Men
det gick icke längre att dölja, att det verkligen var fråga om
»lärdomen». De ständigt uppdykande anklagelserna för »lutteri»,
som satte folkets sinnen i oro, det tysta men växande
motståndet från biskop Brasks sida voro i det fallet upplysande.
Brevväxlingen mellan konungen och biskopen antog en alltmer bitter
karaktär, särskilt vid årsskiftet 1526—27, och den förres
misstankar underblåstes, icke alltid med skäl, av den senares
personliga motståndare. Det bragtes till konungens öron, att
biskopen låtit översätta och på tryckeriet i Söderköping trycka en
stridsskrift av Luthers hätske motståndare hertig Georg av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
