Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - II. Reformationen - 4. Daljunkern. Västerås' recess. Kröningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DALJUNKERN
uppfattning, djärva och väckande tankar. Det var en månad
före riksdagen, som denna skrift utkom.
Uppmaningarna till ett religionssamtal upptog biskop Brask
med uppenbart sura miner; man behövde ej diskutera saker,
som kyrkan på sina koncilier längesedan fördömt, och han
utgöt sitt hjärta för den gamle vännen Ture Jönsson liksom för
sin medbroder i Skara. Den gamle kyrkofursten var i själva
verket i den missmodigaste stämning. I början av 1526 hade
han skrivit till en korrespondent i Rom: »Länkter eder efter
omsorg, homod och bedrövelse, så skynder eder hit och
glömmer icke kvar tålamodet», samt hoppats, att vad som skedde
vederfors honom i utbyte mot skärselden. I slutet av året hette
det: »Svenska kyrkan står i värsta måtto, så länge Gud täckes,
och har den armaste bonde i Sverige bättre villkor än hon, ty
han njuter lag och rätt, tillbörliga friheter och gamla goda
rikets sedvänjor .... länkter intet hit utan eder lyster det ont
är; här är hårt år, många .... önska döden, vilken likväl flyr
dem, tills Herren täckes» Men mot konungens enträgenhet
hulpo inga föreställningar, och i februari 1527 tycktes det
vara klart, att något slags kyrkomöte skulle hållas längre fram
på året.
Tanken på en allmän riksdag synes då ej ännu ha uppstått
hos konungen. Han sade sig tvärtom på våren ämna resa
över till Finland för att där mottaga väntade ryska sändebud,
så mycket hellre som Norbys vistelse vid ryska hovet väckte
farhågor. Men i senare hälften av april skedde en förändring.
Han slog den finska resan ur hågen — ryssarna fingo i stället
komma till Sverige, dit de medförde lugnande underrättelser —
och sammankallade ett menigt möte eller riksdag dels för
ohörsamheten och »bullret», som rådde i landet, dels för tvedräkten i
lärdomen. »Vi äro nog tvivelaktiga», hette det betydelsefullt i
kallelsebreven, »om vi längre skola bekymra oss med
regementet.... vi ha i det närmaste släckt vår lusta, emedan vi intet
år veta oss fria och roliga för ny och obeständig stämpling.»
»Vi hava till äventyrs släckt vår aptit och lusta på detta
regemente här är i riket», hette det ännu tydligare i en senare
9—190882. Sveriges historia. IIV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
