Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - II. Reformationen - 4. Daljunkern. Västerås' recess. Kröningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
givit någon anledning till obestånd, ansåg han sig hava orsak
nog att begära bliva kvitt »regementet», att riket försörjdes med
en annan herre, som kunde hava bättre lycka och lämpa; han
ville ej låta sig behandlas som konung Karl och andra flera
och utsätta sig för ett nytt fastlagsspel. Han tackade för den
ära, som visats honom, och hoppades att han för sitt omak och
sin vedermöda måtte anses värdig ett stycke län; han aktade
göra riket därav lika mycken tjänst som någon annan.
Men även om nämnda saker icke vore, funnes nog med
andra, som skulle göra icke allenast honom utan vilken som
helst en styggelse vid regeringen. Kronans ränta var
otillräcklig, ty en ny tids krigsväsen krävde större utgifter än fordom;
kunglig ståt krävde större kostnad än en simpel
riksföreståndares; slotten voro förfallna eller kullslagna; konungen kunde vilja
gifta sig med en främmande furstinna; ridderskapet, vars
ägodelar till största delen kommit under kyrkan, var försvagat och
ville ha hjälp av kronan; bergverken voro förfallna, tullen borta
o. s. v. Kronans uppbörd »räntade» knappast 24,000 mark,
utgiften steg till 60,000. Till sist återvände framställningen till
den inre oron och osäkerheten. När utlänningar finge höra,
huru lätta svenskarna voro på tygeln, kunde det väl hända, att
de »bjöde sig till riket», väl vetande att, så länge Sveriges rike
var endräktigt, vore detta omöjligt. Konungen hemställde, om
han ej hade giltiga skäl att bedja sig fri från regeringen. Han
gjorde ej denna framställning av någon »lätthet», utan av rätt
allvarsmening. För rikets skull hade han ådragit sig
främmandes ovilja, emedan han icke ville låta trampa på sig och riket;
skulle han därjämte vänta sig ont av sina egna, sutte han
mellan två eldar och gjorde ej klokt att längre brytas därmed.
Ständerna finge se till, huru de kunde bota de uppräknade bristerna,
vem som än bleve rådande i riket.
Om de förhandlingar, som följde på denna mästerliga
framställning — och det är den förnämsta från konung Gustavs
regering, liksom den tvivelsutan i väsentlig mån är att återföra
till konungen själv —, har man endast en senare, visserligen
livlig men något oredig och ofullständig berättelse. Biskop Brask
uppträdde och framhöll de andligas lydnadsplikt till påven; de
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
