Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - II. Reformationen - 4. Daljunkern. Västerås' recess. Kröningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄSTERÅS’ RECESS
i den officiella men möjligen ofullständiga svenska texten.
Bevarats har emellertid även en latinsk redaktion, sannolikt uppsatt
för biskop Brasks räkning och utan tvivel avsedd för den katolska
världen, fastän den stannat i Sverige. Den upptager även de
viktigaste punkterna i recessen, dem som rörde kyrkan, och
dessutom ett par punkter rörande förhållandet till kurian, som i
den svenska texten saknas. Peterspenningen skulle ej vidare
erläggas till påven, biskoparna ej längre söka bekräftelse i Rom
och betala därför, utan vore det nog med konungens
samtycke.
I ett öppet brev, synnerligen fyndigt avfattat, till meniga
riket meddelade rikets råd de fattade besluten, även de i
ordinantian upptagna om prästens förhållande till sockenbor i fråga
om böter, bannlysning o. s. v., samt motiverade dem. Man
ville ingalunda, att inga biskopar skulle finnas; de skulle blott icke
vara så mäktiga, att de vore konungen eller riket till fara; de
kunde desto bättre sköta om Guds ord och sörja för sina stift,
om de icke behövde »brytas med många hovmän»; lika litet ville
man »förlägga kyrkoherrar», ifall deras inkomst förminskades
O. s. v.
Med rikets råd överlades särskilt om vissa punkter, bland
annat om dess antal, som ställdes till konungens skön, om han
ville hava flera eller färre, än lagboken sade; dock antyddes, att
somliga, särdeles kyrkans personer, gärna vore av med
uppdraget; även berördes det sedermera ofta återkommande
önskemålet, att ett visst antal rådspersoner skulle en viss tid åtfölja
konungen, dock »på hans Nådes kost». Inom några år försvunno
också de andliga medlemmarna ur rådet; den som längst
räknades dit var måhända biskop Sven i Skara, Måns Haraldssons
efterträdare.
Så hade den stora förändringen skett på föga mer än en
veckas tid och konungens överlägsna kraft ännu en gång till
häpnad för många gjort sig gällande. Vad som sprang i ögat
på alla var, att det ej längre, som under medeltiden, fanns »tu
herrskap», att kyrkan förlorat sin självständiga rättsställning och
att de »väldiga biskoparnas» tid var ute, ehuru biskopsämbetet
kvarstod, likaså att för kronan beretts en ny och säker inkomst-
1ar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
