Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - II. Reformationen - 5. Kyrkomötet i Örebro. Uppresning mot reformationen och dennas befästande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKOMÖTET I ÖREBRO
delo med honom om uppbörden från Älvsborgs län — han
var den tillämnade konungen, säges det —, Axel Posse, Tord
Bonde, allesammans medlemmar av rikets råd, med flera. Frälset
i Västergötland var talrikt, större delen av landskapet var
bortförlänat. Möjligen har man fruktat för inskränkningar i
hävdvunna maktanspråk. Genom sina söner Johan, numera Kristina
Gyllenstiernas make, och Lars trodde sig rikshovmästaren
kunna inverka på Upplandens adel, och den tredje sonen Jöran,
domprosten i Uppsala, borde där spela Måns Haraldssons roll.
Vägen över Tiveden besattes, för att icke underrättelser i förtid
skulle komma fram på det hållet.
Men konungens bevakningstjänst var väl organiserad; inom
en vecka hade han underrättelse om vad som timat, och han
utvecklade en verksamhet, som överrumplade fienden. Brev och
budbärare sändes åt alla håll, till de osäkra östgötarna, till
Kalmar län och meniga Småland, till själva upprorshärden i
Jönköping, till enskilda frälsemän, till Kopparberget och Dalarne
samt till meniga riket. Han klagade, förklarade, förmanade,
diktade väl också och strödde omkring sig goda ord och löften.
Han efterskänkte eller lindrade skatter och lovade, att allmogen
skulle hädanefter få bliva vid »gammalt och fornt»; ingen kättersk
predikan skulle vidare hållas; kyrkor och kloster, munkar och
nunnor skulle underhållas, så många som allmogen själv ville;
silver och penningar skulle ej vidare uttagas ur kyrkor och
kloster utan rikets råd och den mene man själva råda däröver —
vilket visserligen icke hindrade konungen att några veckor senare
i största hemlighet begära en guldkalk från Uppsala domkyrka.
»Kunde goda ord hjälpa, då hava vi dem rikligen nog utgivit»,
kunde denne med allt skäl yttra. Särskilt smektes de båda
Bergslagshövdingarna Anders Persson på Rankhyttan och Måns
Nilsson i Aspeboda: funnes det någon sockendel eller annat där
uppe, som han kunde förläna dem, så skulle det ej vara nej
till svar. Också sutto Bergslagen och Dalarne stilla och avrådde
västgötarna från deras förehavande. Upplandsfrälset samlades i
Stockholm, lovade understöd ogch skrev likaledes förmaningsbrev.
Ture Jönssons söner Johan och Lars skilde sig från fadern och
förblevo orubbligt trogna, men den tredje, mäster Jöran, smög
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
