Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - III. Uppgörelsen med Lybeck - 2. Skulden till Lybeck och klockupproret. Kristian II:s sista restaurationsförsök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
gärden. 1528 måste åter en ny beskattningsåtgärd vidtagas. På
mötet i Lödöse i augusti beslöts, att all inkomst av kronans
förläningar skulle upptecknas och var tionde mark äskas därav;
därjämte underrättades rådet i Lybeck, att en beskickning dit
skulle avgå för att göra en definitiv avräkning. Det skedde
också; konungens svåger, greve Johan av Hoya, och sekreteraren
Wulf Gyler avreste längre fram på hösten till Lybeck. De
hade i uppdrag att göra insagor mot åtskilliga poster och söka få
slutsumman nedsatt, men lybeckarna framlade, heter det, äldre
förbindelser av konungen, i sändebudens ögon så bindande, att
de måste låta motståndet falla. Så kom det den 16 mars 1529
till en uppgörelse, i vilken hela skuldsumman upptogs till
114.515 lybska mark; därav skulle ha avbetalts 45,819 mark;
återstode alltså 68,681 (rätteligen 68,696) mark; denna summa skulle
betalas i fyra terminer 1529—1532. Därjämte måste
sändebuden erkänna en fordran på 4,689 mark för de avlysta
klippingarna och en annan fordran på 4,000 mark för en förskotterad
ränta.
Konung Gustav ratificerade aldrig dessa förbindelser men
erkände dem, åtminstone huvudsumman, i enskilda brev och
rättade sig vid betalningen därefter. Men utomordentliga åtgärder
måste vidtagas för att komma ut med dessa dryga likvider —
konungen hade ej velat förbinda sig att betala mer än 3,000
mark om året. På nyåret 1530 överlades på ett möte av rikets
råd, biskopar och prelater om åtgärder för att få skulden betalad.
Två riksråd foro till den talrikt besökta tjugondedagsmarknaden i
Enköping och överenskommo, att den största klockan skulle tagas
från varje kyrka, kapell eller kloster i städerna för att användas
till betalningen. Beslutet förnyades vid Eriksmässan i Uppsala
samma år, och verkställigheten utsträcktes till Finland, icke blott
till städerna utan även till bondkyrkorna vid kusten. Redan ett
par år förut hade man i Danmark gjort sig kyrkklockorna till
nytta för kronans räkning. Man hade sålunda exempel att följa.
Följande år togs frågan upp igen på herredagar i Örebro och
Uppsala; Herman Iserhel hade ännu en gång infunnit sig med
påminnelser om den lybska skuldens betalning. Man beslöt, att
en av de största klockorna skulle äskas även från landskyrkorna
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
