Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den tyska perioden 1538-1544 - I. Tyskt inflytande. Storpolitiken - 1. Brytningen med reformatorerna. Utländska rådgivare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
Olov av någon anledning blivit bragt ur fattningen. Han höll
då sin fruktansvärda, sedermera tryckta straffpredikan »emot the
gruveliga eder», i vilken han visserligen icke uppträdde som
evangelisk predikant. Världen har blivit så ond, heter det där en
gång, att Guds straff måste komma: »Ja, give Gud, att det måtte
snarligen ske. Amen, amen.» I samma ton fortgår han: »Om
djävulen haver någon tid varit lös, så är han nu visserligen lös»;
världen har blivit så ond och arg, att hon ej kan botas med
timligt och måttligt straff, därför måste straff komma, »som platt
gör en ända med henne». Så behandlar han själva ämnet.
Överheten borde hårt straffa de gräsliga ederna, såframt hon ville
göra sin plikt, men måste själv också lägga sådana av, om hon
skulle uträtta något. »Gåve Gud, att alla kristna furstar hade
sådant sinne, då skulle man ju se någon förbättring därav, men
Gud bättret, att så icke är.» De, som det mest skulle straffa, bruka
det mest. Sin egen ära akta de nog och straffa undersåtarna
för ett ord: Guds ära akta de icke. Huru skall det sedan gå
med undersåtarnas trohet? När gudsfruktan är borta, är
visserligen största delen av huldskapen borta. »Men om överheten
platt intet vill göra, som henne dock med rätta borde, måste
predikarena desto flitigare straffa och förmana höga och låga,
i tid och otid, utan återvändo» och icke låta avskräcka sig av
människors ovilja. Överheten har sin makt icke för sin skull
utan för folkets. Så återvänder han till utgångspunkten:
djävulen har tillförne varit fördold i världen, men nu är han så
uppenbar vorden, att var och en kan se honom; han »skämtar icke
med oss, förty skola vi ej skämta med honom». Det var ett
nödrop över tidens ondska ur ett brinnande hjärta, som sett
sina sköna förhoppningar om evangelii välsignelsebringande
kraft svikas. Men man får å andra sidan ej undra på, med det
inflytande som den tiden en predikant kunde hava över åhörarna,
om konungen, som väl kände sig träffad, blev ond, helst det
icke var den enda predikan, i vilken överheten angreps.
Ärkebiskopen, den djärve predikantens broder, fick på våren 1539
mottaga ett vredgat kungligt brev: på predikstolarna i
Stockholm ropades ej annat än »tyranner, tyranner och omilt herrskap»;
Kristus och Paulus hade befallt att predika lydnad, i stället predi-
2 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
