Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den tyska perioden 1538-1544 - I. Tyskt inflytande. Storpolitiken - 2. Den nya organisationen av stat och kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
veckla läran om överheten såsom en gudomlig ordning och
undersåtarnas skyldighet att göra henne »skatt, heder och fruktan»,
något som visserligen i sig självt icke stred mot reformatorernas
teokratiska uppfattning av konungadömet.
Att konungen lagt sig i allmogens hushållning och näringar
hade förekommit redan förut, men nytt i dess öron var
visserligen talet om dess jord såsom »kronans jord och hemman»,
vilken icke finge fördärvas eller ödeläggas. Så hette det redan
1539, och två år senare (1541) fick denna uppfattning sin
fulländade formulering i det ryktbara uttalandet: »Så låta ock
skattebönderna sig tycka, att efter de äro med lagligt arv, köp eller
eljest komna till slika skattehemman, måge de väl fara med dem,
huru dem synes, bygga dem upp eller röta dem ned; där svara
vi så till, att så länge de hålla sådana kronans hemman vid
makt ..., då måge de väl höra dem till, men när det icke sker,
då höra de oss och Sveriges krona till.» Redan 1535 talades
om konungens och kronans allmänningar, och denna uppfattning
fick 1542 sin klara formulering i postulatet: »Sådana ägor, som
obyggda ligga, höra Gud, oss och Sveriges krona till och
ingen annan.» En uppfattning av statens oinskränkta
förmynderskap och makt över de enskilda låg i dessa yrkanden och
var visserligen ej främmande för konungen; därbakom
skymtade en vida oklarare föreställning om en konungens eller
kronans ursprungliga äganderätt till jorden, som var att
hänföra till de främmande rådgivarnas inflytande och som torde
funnit ett uttryck bland andra i förbudet för adeln i
landsordningen för Västergötland att sälja sina gods utan konungens
samtycke.
Konungadömets ärftlighet i och för sig var slutligen ett led
i den nya uppfattningen av detsamma. Föreställningen därom
var visserligen icke främmande för den germanska tankegången,
även där valriket var stadgat, och hade funnit uttryck i
landslagens bestämmelse, att en konungason, om någon fanns, helst
borde väljas till konung. Ett sådant löfte hade också, såsom
tidigare nämnts, 1526 givits konungen, för den händelse han
skulle gifta sig och få söner. Det hade upprepats i
livgedingsbrevet för drottning Katarina 1531. Man hade redan under
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
