Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den tyska perioden 1538-1544 - II. Striden om gammalt och fornt. Arvriket - 1. Dackefejden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DACKEFEJDEN
Dacke. Jämte en annan bonde, Jon Andersson, hade han
deltagit i den tidigare uppresningen, varit med om att slå ihjäl
fogdar och en tid gått vid skogen. De köpte sig sedan frid för en
dryg summa silver, varpå Jon Andersson, densamme som sades
ha stått i förbindelse med konung Gustavs fiender i Tyskland,
Berend von Melen och andra, flyttade till Blekinge. Dacke
påstod sig genom böterna ha blivit utarmad och blev nu den, som
1542 sökte resa Småland mot konung Gustav. Han hade velat
ha Jon Andersson med sig som hövitsman, berättas det, men
denne ville icke utan flydde till skogs och tordes icke vara
hemma för Dackes skull — det är också ett drag, som kännetecknar
förhållandena. Andra Blekingsbor, ryktbarast bland dem lilla
Jösse, slöto sig i stället till honom. Dacke själv var utan tvivel
en begåvad och förslagen man, med åtskilliga av en folkledares
egenskaper och en stor förmåga att begagna sig av alla
missnöjesorsaker, verkliga eller förmenta. Den fejd han började gällde
närmast herremän och fogdar, och den snabba utbredning
upproret fick visade, att syftemålet var populärt. Som en löpeld
spridde det sig från Möre över hela Kalmar län ända upp till
Tjust, från Konga i Värend och Uppvidinge uppåt Östra och
Västra härad, Norra och Södra Vedbo, Kind och Ydre samt in
i Östergötland. Sydvästra delen av Småland, Sunnerbo, Östbo
och Västbo, ävensom trakten kring Jönköping förhöllo sig
återigen stilla, och icke ens hela Värend ställde sig på Dackes sida.
Man äger från Dacke själv en framställning av de besvär,
över vilka man klagade och för vilkas avhjälpande man gripit
till vapen. Skatter och landgille, städsla och ollonfläsk ökades;
häradshövdingar togo för mycket för sin gästning; fogdarna
behandlade fattiga män illa; dessa avvisades från ting och stämma,
de fingo ej »slita vad klädebonad» de förmådde betala, deras
vapen voro avlysta, de hotades av fogdarna, om de hade för
goda byggningar, de fingo ej fred vare sig i kyrkor eller
kloster, om de kommo i skada för en ringa sak, knappast hemfred
i sitt högsäte, och hotades städse med »en dalafärd»; de fingo
ej röra bokskog, som de kallade skadliga träd för åkern, och
högg man »en ringa ekeskog» till byggning och annat, pliktfälldes
man till 40 mark. Det var en grupp av klagomål, som säker-
269
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
