Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den tyska perioden 1538-1544 - II. Striden om gammalt och fornt. Arvriket - 1. Dackefejden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
Det småländska upproret hade varit en djärv protest mot
alla de senare årens nyheter, ett kraftigt inlägg för vad som varit
»gammalt och fornt». Konungen fattade det också på detta sätt
och grep till ordet till sitt försvar på ett vis, som i hela dess
glans röjde hans gamla vältalighet, hans fyndighet och hans snille.
Han vände sig åt olika håll, men ryktbarast är den skrivelse,
som den 30 december 1542 avläts till Småland och Östergötland.
Vi ha förstått, hette det där, att ett allmänt tal och rykte är
uppkommet, att allmogen begär det som gammalt och fornt varit haver,
menandes därmed förminskning på skatter, fodringent och andra
utlagor, förhoppandes sig därigenom komma till stora friheter
och gott bestånd. Men när allmogen söker sin frihet och
fördel med gammalt och fornt i det stycke, att den vill minska
rikets ränta, besinnar den icke tiden och lägenheten. Följden
blir till en början, att man får litet krigsfolk; så att då man nu
håller 4—6,000 man, höll man en gång här i riket icke mer än
4—600, och rikets fiender bekomma därigenom god tillgång till
detsamma igen, som gammalt och fornt varit. Vidare hade
konungen besinnat den skada och fördärv, som före hans tid i
mångfaldig måtta övergått riket, och hade tyckt nyttigt och en
god ny sedvana vara att förstärka det med dugligt krigsfolk,
väldiga och sköna örligsskepp, dråpliga bössor och värjor,
hästar och harnesk, som icke varit gammal sedvana, men därtill
behövdes stor utläggning, vilket man icke ville betänka. Fordom
haäölls i stället ringa folk och en hop skärbåtar och annat
»prackeri», men vad gagn riket haft av sådana gamla sedvanor, det
kunde de själva besinna. Så följde en livlig skildring av
tillståndet på gamle konung Kristians tid, detta aldrig sinande
tema för konung Gustavs politiska retorik, av slaget vid Åsunden,
badstugan som eldades på Tiveden, »den där mycket het var»,
vid Balingsås och långfredagen vid Uppsala, då mången fattig
svensk man låg för hund och ramn och ej fick komma i
kyrkogården, många städer hade blivit brända och fördärvade genom
falsk dagtingan och brandskattning o. s. v.: »allt detta har ock
1 Med fodringen menades den mot slutet av medeltiden uppkomna
skyldigheten att underhålla konungens hästar, en skyldighet som brukade avlösas med
penningar.
7278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
