Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den tyska perioden 1538-1544 - II. Striden om gammalt och fornt. Arvriket - 1. Dackefejden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DACKEFEJDEN
varit gammal sedvana». I gammal tid hade allmogen tunga,
skada och fördärv genom svåra »utresor», hustrurna och barnen
sutto hemma med hunger och svält, under andtiden fördärvades
åker och äng genom sådana färder, och ändå måste de utgöra sina
skatter, »och sätta vi till var förståndig tro svensk man att
överväga, om dessa gamla sedvanor vårt fädernerike i så måtto
nyttiga äro». Därefter redogjordes för de stora utgifter konungen
haft utan att likväl pålägga nya skatter. Visserligen hade
fodringen ökats, men därtill var orsaken, att allting i den gamla
tiden varit billigare än nu, vilket belystes med exempel. »Huru
det vill vara herrskapet lideligt med sådan dyr tid att hålla sig,
efter allmogen begär allting efter det gamla, det giva vi var
förståndig man att betänka.» Då kronan gjorde riket mycket
större tjänst än fordom, borde ingen kunna förtänka henne
hennes redliga skatt och utskylder. Allmogen borde också
besinna den stora flit och omak konungen haft för att på alla
sidor skaffa frid och rolighet. Svenska män hade i hans tid
fritt och säkert vandrat i alla land och städer såväl i öster och
väster som norr och söder, vilket icke varit gammal sedvana,
utan näst Guds hjälp hade en ny god sedvana uppkommit, så
att, då svenska män fordom utomlands kallades förrädare och
andra obekvämliga namn, blevo de i konungens tid väl
undfångna och kallades svenska dannemän. En gammal
sedvana, som icke mycket dugde, hade också varit, att biskopar och
prelater esomoftast haft stort och mycket välde, hållit många
hovmän riket snarare till vedervilja än till hjälp och fromma, och
så erinrades om Gustav. Trolle, som långfredagen vid Uppsala
vigde salt åt Sveriges allmoge och stänkte dem med vigt vatten,
att svenska män ännu icke glömt det. Men »efter Sveriges rike
är och alltid varit ett gammalt lovligt konungarike och intet
biskops- eller prästerike», därför hade konungen tänkt, att biskoparna
skulle akta det ämbete dem var befallt av Gud, nämligen att
mässa, lära och predika för den menige man Guds heliga ord
och evangelium och icke så mycket befatta sig med »världsligt
väld», varför också allmogen varnades för de många gamla och
vrångvisa präster, som ännu funnos, vilka till äventyrs mycket
ond malt buro till gilles och uppväckte snarare ont än gott bland
275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
