Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den tyska perioden 1538-1544 - II. Striden om gammalt och fornt. Arvriket - 1. Dackefejden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DACKEFEJDEN
många stycken var sann och riktig. Själv befann han sig emellertid
i slutet av detta år i den missmodigaste stämning. Det är lätt att
tänka, att han icke med glädje avslutat en sådan dagtingan, som
han gjort, med en upprorisk undersåte, en »veterlig skogstjuv
och förrädare», en »så grov best och skogsäle»,1 som det även hette,
men han var icke heller säker på allmogen i Upplanden; samma
dag, som den sista stadfästelsen på stilleståndet utfärdades,
uppmanade han också adeln i Svealand att taga sin tillflykt till
Stockholm och andra fasta slott för att rädda liv och gods undan de
»galna» bönderna. Per Brahe berättar, och det gäller kanske
just denna tidpunkt, att morbrodern tänkte på att övergiva
alltsammans, begiva sig till Tyskland och där »köpa ett grevedöme»,
men att han på systersonens föreställningar avstått därifrån.
Emellertid höll sig Svealands allmoge stilla, även i Dalarne, där
konungen under senare hälften av 1542 lyckats värva ett mindre
antal folk, som fördes ned till Stockholm, men skickades hem
igen, eftersom stillestånd var ingånget.
På den slutna förlikningen eller »hönefreden» litade han för
övrigt icke, utan vidtog nya försvarsanstalter. I januari 1543
hölls en herredag i Örebro, där det överenskoms, att frälset
från Svealand och Östergötland den 22 februari skulle än en
gång samlas i Linköping, adeln från Västergötland, Småland och
Värmland åter draga till Jönköping och på båda hållen det
dugligaste folk man kunde komma över tagas i konungens tjänst.
Till konungen i Danmark och danska riksrådet skickades var
sitt bud, Claus von Barnim och fogden Jöran Jönsson, för att
skildra ställningens osäkerhet och yrka på nytt bistånd, ifall det
skulle erfordras, till upprorets fullständiga kuvande, och i
Tyskland värvades knektar. Därjämte togos Smålandsallmogens
klagomål före, och en resolution uppsattes, som i sin mån belyser
förhållandena. I fråga om gårdsstädslor skulle frälset och
fogdarna skicka sig efter tillbörlighet. Landbon skulle ej få
bortdrivas, förrän tiden var ute, och hustrun, om bonden dog, »njuta
sin fulla täckt». I fråga om lagmans- och
häradshövdingsgästning skulle iakttagas vad som varit gammalt och fornt och
ingen fogde vid livsstraff både gästa bonden och taga penningar
1 »Skogsäle» = skogsyngel?
277
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
