Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den tyska perioden 1538-1544 - II. Striden om gammalt och fornt. Arvriket - 2. Den tyska regimens fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖUSTAV VASA
livet på sätesgården var huvudsak och vapentjänsten vid sidan
därav huvudyrke, och det hade sig ej lätt att vänja dess
medlemmar vid verksamheten på ett ämbetsrum eller att utbyta
värjan mot pennan. Bland klerker och munkar kunde man ej
längre påräkna några lämpliga subjekt, och här saknades ännu
alldeles den klass av jurister, som fyllde de tyska hovråds- och
finanskollegierna. Det behövdes en mansålder, innan den svenske
adelsmannen började mera allmänt vänja sig vid administrativa
uppgifter eller på allvar bry sitt huvud med statssaker, innan ur
protestantiska prästgårdar och borgarhus ett nytt släkte hann
växa fram, som kunde söka utkomst och ära i statstjänst. Det
behövdes ännu långa tider, innan den svenska allmogen hann att
vänja sig vid polisuppsikt och statsförmynderskap. Därjämte
hade de båda tyska huvudmännen, von Pyhy och Norman, snart
tagits i anspråk för andra värv, särskilt för diplomatiska
uppdrag, och under deras frånvaro råkade institutionerna i förfall.
När den förre återvände 1543, synes konungen redan ha blivit
mätt på sitt regementsråd, och det dröjde ej länge, förrän det
försvann, dess protokoll upphöra, och inom kort finner man det
gamla svenska riksrådet fungera på vanligt sätt. Regementet i
Västergötland tjänstgjorde kanske något längre, ehuru snart
endast i ståthållarens person, tills här 1550 allt i det närmaste
återgick till det gamla. Normans superintendentskap upphörde
likaledes 1543 såsom en officiell institution, även om titeln någon
gång fortfarande användes, och av de övriga kyrkliga
institutionerna märktes knappt ett spår. Vad som framför allt visar,
att det importerade systemet spelat ut sin roll, är att konungen
återtager sitt personliga ingripande. Han hade fått nog av
»kejsarlagen» och torde funnit, att de nya ämbetsmyndigheterna
kunde bliva mäktigare, än han själv önskade, måhända göra
honom överflödig, och det var något, som han icke ville veta av.
Alldeles spårlöst gick dock ej den tyska organisationen förbi.
Varaktigast torde verkningarna blivit på statshushållningens
område med dess speciellt praktiska uppgifter. Kammarråd
kvarstodo ännu några år, och kammaren bibehöll sin indelning i
räknekammare och räntekammare, men fick därjämte övertaga
många andra uppgifter än att blott vara ett utbetalnings- och
290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
