Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allenastyrandets tid 1544-1560 - II. Utrikes politik - 2. Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DANMARK
År 1 555 utkom en ny upplaga av den danska rimkrönikan
och dess behandling av unionstiden sårade på det ömmaste konung
Gustav. Han blev i en hast livligt intresserad för historien, lät
översätta den »rättsinnige och trohjärtade svenske mannen» doktor
Hemming Gads ryktbara tal mot danskarna i Johannes Magnus’
historia, som han nyligen lärt känna och nu spridde i avskrift,
samt begärde få låna av ärkebiskop Lars en gammal dansk
krönika, skriven av »Johannes Saxo», vilken, efter vad konungen
hört, hade utmålat de danskes »infödda och inplantade art och
onda natur», ty han ämnade själv låta skriva något om deras
dygder. En tid förut hade han också låtit tillkalla dåvarande
biskopen i Västerås, Peder Svart, emedan han ämnade »ställa
några rim» mot några av de nedsättande styckena, som funnos
i den danska krönikan. Frukten av samarbetet med denne blev
ett omtryck av »Någre stycker av den danske krönike» jämte ett
gensvar, en liten krönika, »skämtig för de danske, dock ganska
allvarlig, ynkelig och gruvelig för de svenske», med motto på
latin: »Den, som tiger, samtycker», en numera mycket sällsynt
bok. Här skildrades på usla rim alla danskarnas bedrifter mot
Sverige alltsedan Valdemar Atterdags tid, alla konung Gustavs
förtjänster om Danmark och den otack han rönt; det är här
man finner den första tryckta skildringen av den svenska flottans
uppträdande under grevefejden. »Den Gud, som åtskilde hav
och strand», hette det bland annat, »han åtskilde Sverige från
Danmarks land» och på ett annat ställe: »din try lejon behållt för
dig, Sverige behåller tre kronor för sig.» Det fattades icke
heller sidohugg mot den danske kansleren Johan Friis. Men
bland de av bitterhet drypande verserna saknades ej alldeles
uttryck för en försonligare stämning: »Vi skola då nu de svenske
och danske varannan så förfölje och vanske, sig ej till ringa skade,
där de kunde utan allt förfång, som nu är skett en tid lång, till vän
varannan have» o. s. v. Krönikan spridde konungen till
utdelning bland sina söner och vänner. Det är klart, att under sådana
förhållanden tonen i hans förtroliga brev ej skulle ändras.
Danskarnas ord äro släta och söta som olja, skrev han 1559 till
hertig Johan, men det är fara värt, att därunder döljer sig ett
skarpt svärd, han själv genomskådade dock den rätta meningen,
403
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
