Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allenastyrandets tid 1544-1560 - II. Utrikes politik - 2. Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
och han slutar: »Den allsmäktige Gud värdigas våra kära barn
och alla Sveriges inbyggare samma nåd unna och från däners
försåt alltid beskydda och beskärma.» 1559 ansåg man sig böra
vidtaga kraftiga försvarsanstalter mot danskarna; ett slags
mobiliseringsplan uppgjordes, flottan utrustades, handelsförbud
utfärdades o. s. v. Det befanns snart, att de rustningar i Danmark,
som framkallat denna oro, icke gällde Sverige utan Ditmarsken.
I Danmark åter gick samma år ryktet, att den svenske konungen
vid första tillfälle ämnade göra ett angrepp. En ny och verklig
anledning till farhåga tillkom däremot under de sista åren med
danskarnas försök att fatta fast fot i Livland, varom mera på annat
ställe. Med skäl kunde konungen däri se en mot Sveriges
intressen riktad åtgärd.
Så bar unionen även efter sin upplösning bittra frukter för
de båda rikena. Det är ingen fråga om att icke konung Gustavs
misstro tog sig överdrivna uttryck, att han därigenom gav ökad
näring åt en redan befintlig avoghet; det är möjligt, att han
genom ett annat tänkesätt, genom ett större förtroende kunnat
förebygga mycket ont. Men skulden var icke ensamt på hans
sida. Bakom de i oändlighet varierande bittra omdömena om
allt danskt väsen låg en skarpsynt uppfattning av att danskarna
hade svårt att finna sig i Sveriges självständiga ställning och att
glömma det principat, som Danmark mer än hundra år utövat
i Norden. Det var uppenbart, såsom tidigare nämnts, att
danskarna ville flyta över, och med den tidens gränsförhållanden
blev det lätt för dem att på alla håll träda i vägen för Sveriges
utveckling. Den styrande klassen i Danmark, den
dansk-holsteinska adeln, de »spotska hägrarna», som konungen kallade
dem, bär sin dryga andel i skulden för det olycksaliga
förhållande, som efter hand inträdde mellan de båda grannrikena. Om
Gustav Vasa uppfostrade sina söner i misstro och avoghet mot
Danmark, så torde den danska adeln utövat ett liknande
inflytande gent emot Sverige på den uppväxande tronarvingen. Den
svenska adeln synes ha förhållit sig mera passiv och till och
med sökt utöva ett lugnande inflytande på den orolige konungen,
som också upprepade gånger klagade över dess liknöjdhet och
enfald. Med en energi utan like hade han hos sin samtid sökt
404
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
