Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allenastyrandets tid 1544-1560 - II. Utrikes politik - 3. Östra Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖSTRA EUROPA
ringa att använda i öppna fältet. En väldig rysk krigsmakt, omkring
50,000 man, sägs det, bröt vid nyårstiden upp, ryckte under
härjningar fram mot Viborg och slog den 21 januari 1556 läger
utanför staden. Mindre strövkårer härjade under tiden i omnejden.
En sådan rysk styrka mötte oväntat en fana ryttare under Nils
Jespersson (Cruus). Både ryssar och svenskar, berättar en krönika,
blevo så häpna och förskräckta över det oförmodade mötet, att
de, var och en på sitt håll, togo till flykten och icke stannade,
förrän svenskarna hunnit fram på vägen åt Åbo, ryssarna ned
mot den ryska gränsen. Därav ser man, huru det går med en
hop folk, anmärker författaren, när Gud tager hjärtat ifrån dem.
Händelsen är betecknande för den tidens krigföring.
Viborg räddades genom en oväntad tilldragelse. Fienden
började beskjuta fästningen, ehuru utan framgång, men
drabbades snart av olyckan, att dess fälttygmästare blev skjuten genom
huvudet. Natten därefter, mellan den 23 och 24 januari, lät
man från ladugården köra en mängd hö över den långa träbron,
som förenade densamma med slottet. Ryssarna hörde bullret
och inbillade sig, att några tusen man hade kommit fästningen
till undsättning. De blevo skrämda, bröto upp sitt läger, skickade
bort artilleriet och läto största hopen följa efter, endast
kvarlämnande för att dölja avtåget en ringa styrka, vilken i sin
ordning snart anträdde återtåget. Så lyder den svenska berättelsen om
denna sällsamma tilldragelse. Vilken orsaken än må ha varit, visar
den, huru oförmögna ryssarna ännu voro att sköta en formlig
belägring, när tappert motstånd gjordes, och att någon
överlägsenhet i militärisk duglighet i alla fall måste tillerkännas
svenskarna.
Sålunda var faran för ögonblicket avvärjd, men den gamle
konungen såg ställningen mycket mörk. Vi äro så illa
ute, skrev han till hertig Erik, och i så stor fara, att vi aldrig
tillförne varit i sådan nöd och farlighet och kunna oss icke
nogsamt däröver beklaga; hjälper oss ej Gud, är det platt ute med
oss; käre son, har du någon råd i världen att komma oss till
undsättning, så vinnlägg dig därom. Något senare skrev han
till Per Brahe: Gud vare klagat, att vi skulle med sådan
lösaktighet och oförnuft så skamligen förföras till detta krig; vad
413
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
