Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allenastyrandets tid 1544-1560 - III. Gustav Vasas testamente - 1. Den kungliga familjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN KUNGLIGA FAMILJEN
minnet av de vedermödor han själv en gång fått utstå, det
arbete han fått underkasta sig, har svårt att förstå den ungdoms
art, som vuxit upp under lyckligare förhållanden, som, när den
ene sonen en gång vill uppföra »skådespel», råder honom att
hålla mönstring med konungens knektar, eller förmanar den andre,
en sjuttonåring, att hålla efter fogdar och befallningsmän i stället
för att slå sig »i drick och slöseri». Men djupare skiljaktigheter
framträdde; de gällde i främsta rummet den äldste sonen, Erik.
Med 1550-talet började denne att verksamt deltaga i offentliga
värv;* under det ryska kriget lämnades åt honom en stor del
av regeringen hemma i Sverige och inhämtades hans tankar i
viktiga frågor. Redan den tiden framskymtar någon gång ett
begynnande missnöje; fadern klagade över de korta brev, som
sonen skrev; han fann sig föranläten att förmana honom: man
måste ej endast betänka och överväga utan även uträtta något;
råd, som icke bliva i rätt tid fullföljda, likna moln utan regn i
svår torka; konungen behövde vila och ro, kände sig trött och
svag, så att han ej längre förmådde draga samma arbete som
förr; Erik borde hjälpa till och »se på brädet». Efter krigets
slut vidgades snart klyftan mellan far och son. Rikt begåvad,
hade den senare tillägnat sig renässanstidens bildning men också
dess njutningslystnad. En stark sinnlighet förenade sig med
hjärtlöshet och övermod. Det humoristiska drag, som över
faderns stränghet så ofta kastade ett mera älskvärt skimmer,
ersattes hos sonen av en inbillad överlägsenhets skärande hån.
Därjämte framträdde en misstänksamhet kanske ännu större än
faderns och dessutom, vad som måste varit denne högeligen
emot, yttringar av ett nyckfullt skiftande lynne, åt vars
förespeglingar sonen hejdlöst överlämnade sig. Uppvuxen i glansen
av en krona, som vinkade, tyckte sig denne icke behöva iakttaga
någon måtta och ville icke längre lyssna till den vise och
försiktige gamle. På Kalmar slott omgav sig Erik med lättsinniga
och samvetslösa rådgivare, som beundrade hans lysande
fantasier, skämtade med den ålderstigne fadern, som så ofta ställde
sig i vägen för sonens önskningar, och spionerade på honom;
1 Han tituleras nu »utvald konung».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
