Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brödrastriderna - III. Johan III:s regering 1569-1587 - 1. Utrikes politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN III
kandidat, men han synes ej ha omfattat saken med något större
intresse och hade ingen annan att föra sin talan än den redan
omtalade legaten Anders Lorichs, som knappast var i stånd att
uppträda med någon effekt. Huvudpartierna delade sig mellan
en habsburgsk furste, till sist kejsar Maximilian själv, och
vojvoden av Siebenbürgen Stefan Batory; den senare lyckades
slutligen förvärva kronan mot det att han förmälde sig med den
gamla prinsessan Anna, Sigismund Augusts syster. Huru Sveriges
och Polens intressen dels sammanfördes, dels råkade i
konflikt i Livland, är redan omtalat. Penningkraven behandlades i
sammanhang med andra frågor, till vilka vi längre fram
återkomma.
De diplomatiska förbindelserna med Danmark, med Polen
och med Ryssland rörde sig väsentligen inom Östersjövärldens
ram, inom de gamla gränserna för Sveriges utrikes politik,
som Gustav Vasa endast tillfälligtvis och med ringa framgång
sökt överskrida och som väsentligen även hållit Erik XIV bunden.
För Johan III:s statskonst öppnade sig vidsträcktare rymder.
Åtminstone till en tid tycktes han mycket målmedvetet söka sina
förbindelser inom en viss politisk kombination i Europa, men
de synpunkter, som bestämde honom, voro dels rent dynastiska,
såsom fallet var med hans gemåls arvsanspråk, dels också rent
subjektivt färgade, såsom fallet var med hans kyrkopolitiska
drömmar om en återförening av de söndrade kyrkorna i en
allmän katolsk kyrka såsom i en högre enhet. Han sökte
understödja sina tyska svågrar, greve Edzard av Östfriesland, hertig
Magnus av Lauenburg, markgreve Kristofer av Baden och
pfalzgreve Georg Hans av Veldenz, i deras strävanden, men med
tvivelaktig framgång. I intet av här åsyftade fall kan hans
politik betecknas som nationell; den kan också sägas redan på
förhand ha varit dömd att misslyckas. e
Med den kyrkopolitiska uppfattning, som utmärkte Johan III,
saknade han all förståelse för den brytning inom den europeiska
världen, vartill tecknen mer och mer började visa sig. Han hade ej
någon förståelse för Nederländernas frihetsstrid, som kort efter
hanstronbestigning kom till fullt utbrott, och han avvisade de anbud om
närmare förbindelse, som mer än en gång gjordes av Vilhelm av
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
