Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brödrastriderna - III. Johan III:s regering 1569-1587 - 3. Svenska kyrkan 1560-1573. Den liturgiska striden och underhandlingar med Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA KYRKAN 1560—1573
rubba desamma blevo fåfänga. När man längre fram, efter ett
par årtiondens våldsamma slitningar, sökte återställa kyrkan till
vad den varit under konung Gustavs sista och konung Johans
första regeringsår, var det till Laurentius Petris ståndpunkt man
gick tillbaka såsom den fasta grunden för en fortsatt utveckling.
I teologisk lärdom brodern överlägsen, utvecklade han i synnerhet
efter dennes död en betydande och mångsidig författarverksamhet.
Utom postillor och predikosamlingar författade han en mängd
smärre avhandlingar om predestinationsläran och den fria viljan,
om nattvarden, om exorcismen, om kyrkostadgar och ceremonier,
om uppenbar skrift, om helgonens åkallan, om prästens uppgift
och verksamhet m. m. Han hade deltagit i bibelöversättningen
och utgav en psalmbok, man hade honom slutligen att tacka för
den första protestantiska kyrko- och skolordningen. Lägg därtill
hans Svenska krönika, och man finner sig stå inför en särskilt på
den tiden mångsidig och förtjänstfull författarverksamhet men
visserligen olika broderns. Den omedelbara friskheten hos denne,
som ännu i dag fängslar läsaren, den hänförelsens eld, varmed
han förkunnar det frigörande evangeliet, den ungdomliga käckhet,
varmed han ruskar på så många hävdvunna satser i
religionsläran, moralen och historien, den oförvägna djärvheten, varmed
han bestraffar det orätta, saknar man hos ärkebiskopen. Hos
honom möter i stället den lärde teologen, som utformar de
dogmatiska lärosatserna i strid mot villomeningar på ena och andra
hållet, han vänder sig också mindre till församlingen, »Guds
allmoge», än till lärarna, prästerskapet, och hans språk är ej sällan
latinet. Hos honom möter oclkså den renlärighetens
ofördragsamhet mot olika tänkande, som började utmärka den
protestantiska teologien och kom den att fördöma alla avvikande åsikter.
Mot sådana sparade ärkebiskopen icke på hårda ord; eljest var
han en mera försiktig natur, särskilt gentemot den världsliga
makten, och redde sig utan svårare brytningar med så olika
härskare som Gustav Vasa och hans söner Erik och Johan. »Varen
all mänsklig ordning undergivne, ty den överhet som är, den är
förordnad av Gud», var en grundsats, som ärkebiskopen tillämpade
och som kom honom att vara med om ganska motsatta politiska
tilldragelser. Han dömde hertig Johan 1563 och höll till det
AS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
