Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brödrastriderna - III. Johan III:s regering 1569-1587 - 4. Johan III, hertig Karl och högadeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN 111, HERTIG KARL OCH HÖGADELN
som förut omtalats i annat sammanhang; tvärtom lade sig t. ex.
Erik Sparre mer än en gång vinn om att försvara arvriket,
ehuru han och hans meningsfränder oupphörligt kommo tillbaka
till den satsen, att arvkonungar borde regera bättre än
valkonungar, och icke tröttnade att erinra om den tacksamhet,
vartill Vasaätten var förpliktad för den välvilja, som visats
densamma genom arvrikets införande. Det var en dold opposition,
för vilken åtminstone i teorien den satsen ej torde varit
främmande, att valrike kunde vara så gott som arvrike. Oppositionen
genomskådades emellertid av hertig Karl, vilken med den för
honom utmärkande våldsamma energien fattade tjuren i hornen,
låt vara att denne icke tänkte på att använda dem på allvar.
Över adelsprivilegiernas kränkande inom hans furstendöme
klagades upprepade gånger, och tidigt nog närmade han sig och
stödde sig på det lägre folket, som han en gång skulle rycka
med i en avgörande kamp mot högadeln. Konungen i sin
hetsiga svaghet var mera oberäknelig och vacklande, men även
han hördes mer än en gång giva adeln skuld för allt ont som
skedde, och mer än en gång sökte han på ett för honom
betecknande sätt avtvinga rådet en försäkran att aldrig begära
ökade privilegier. Med allt detta framstår den dåvarande svenska
högadeln som en försvarare av konstitutionella rättigheter på
en tid, då en borgerlig medelklass ännu icke fanns och allmogen
ännu icke hade någon uppfattning om värdet av lagliga former.
I rådslagen yrkades gång efter annan, såsom förut nämnts, på
reformer i förvaltning och hushållning, och mot slutet av Johans
regering framställdes från rådskretsen en i många fall riktig och
träffande kritik av den kungliga egenmäktigheten och godtycket.
Man gick även här tillbaka till den gamla landslagens
uppfattning av konungens rätt, begränsad av vad för honom var
svarligt att bjuda och undersåtarna att göra, till konungaedens
föreskrifter om lagstiftning och beskattning. Men dessa aristokrater
voro mera ordets än handlingens män, och en uppenbar
tröghet utmärkte dem, när det gällde att omsätta rådslagen i verk
och gärning. De yttrade de riktigaste och förståndigaste
meningar, konungen fortfor med sin godtyckliga regering, och
de nöjde sig med att klaga för varandra och trösta varandra
195
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
