Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionen med Polen och den politisk-religiösa brytningen 1587-1600 - II. Sigismunds tronbestigning i Sverige - 2. Sigismunds kröning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGISMUND
såsom sin åsikt, att ständerna borde höras om varje utarbetad
regeringsordning, och slutligen bestämt förklarat, att om konungen
ej godkände hans förslag till fullmakt, han ämnade hemställa till
ständerna, huru och av vem de ville regeras i konungens frånvaro.
Det hela blev ett för konungen ytterst obehagligt meningsutbyte;
han smög sig från detsamma och sökte lösa svårigheterna genom
maktspråk, som ej längre medgav någon diskussion.
De politiska förhållandena i Polen gjorde Sigismunds återkomst
alltmera önskvärd, och han uppmanades att påskynda densamma.
Själv fann han sin ställning i Sverige allt vanskligare och fruktade,
att svenskarna skulle hindra hans återresa. Han tillkallade hjälp
från Polen, och efter hand infunno sig många adelsmän med stora
följen, allt som allt ett par tusen man. I mitten av juli lämnade
Sigismund Stockholm men fördröjdes av motvind i skärgården,
och det var från flottan, som han förde de sista underhandlingarna
med hertigen och rådet. Först i mitten av augusti anlände han
till Danzig.
Så slutade hans första resa till Sverige. För alla klarsynta
fosterlandsvänner tedde sig framtiden full av olösta svårigheter
och hotande meningsbrytningar. Därjämte hade oförenligheten
mellan polska och svenska synpunkter tydligt framträtt; i de
polska magnaternas ögon var ett samhällsskick, där högsta
makten låg hos »menigheten», något obegripligt och vedervärdigt.
Hertig Karl hade i det hela spelat en vacker roll under den
tid, som gått efter Johan III:s död. I hans offentliga liv utgör
den kanske den mest tilltalande episoden. Hans fasta och
konsekventa uppträdande hade en väsentlig andel i utgången. Ej
alldeles obenägen för vissa eftergifter mot konungen, hade han
likväl gjort ett med ständerna, när han såg vad det gällde. Utbrott
av häftigt lynne hade icke saknats, men i det hela hade hans
uppträdande varit moderat både 1593 och 1594, och vad han
velat hade genomdrivits, om man bortser från misslyckandet
vid regeringsunderhandlingarna. Från denna tid föremål för
polackernas misstankar och djupa ovilja, hade han för första gången
framträtt för hela det svenska folket som en de ofrälse klassernas,
en allmogens man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
