Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionen med Polen och den politisk-religiösa brytningen 1587-1600 - III. Brytningsåren 1595-1600 - 1. Riksdagen i Söderköping 1595
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIKSDAGEN I SÖDERKÖPING 1595
tvekade ej att erinra om Engelbrekt eller därom, att
lydnadsplikten mot konungen var begränsad till vad som var svarligt
för honom att bjuda och undersåtarna att göra. Med
meniga ständerna bakom sig har också Karl gått sin väg fram,
och tvekade de att följa, ryckte han dem med sig. Lika
bestämd var den position, som han intog mot den katolska
reaktionen, och redan nu upptog han frågan, huru det skulle gå, när
den katolske konungens katolske son en gång skulle tillträda
sitt arvrike. Men hertigen var misstänksam, häftig och
oresonlig. När hans lidelser kommo i rörelse, skymdes hans eljest
klara blick. Små saker växte till stora, och han grep då i sitt
handlingssätt ej sällan fel. Varje motstånd retade honom, han
blev i onödan bråkig och saknade förmåga att skilja på person
och sak. Han ägde icke den personlighetens tjuskraft, som trots
alla brister utmärkte fadern och som framför allt utmärkte
sonen. Han ägde i ännu högre grad än den förre förmågan att
väcka hat och förbittring, och när hans eget hat var väckt, kände
det ej måtta. Försonlighet var ett drag, som blott alltför sällan
fick visa sig. Hans advokatoriska lynne gjorde sig också
gällande, och han försmådde icke demagogens sämre medel. Den
omvälvning, som säkerligen var oundviklig, blev under dessa
förhållanden mera våldsam och blodig, än den eljest hade behövt.
Riksrådets ledare stodo till en viss grad på samma
ståndpunkt som hertigen och voro helt visst även de
fosterlandsvänner. Även de klandrade i flera fall Sigismunds tillvägagående
och hade mer än en gång åberopat landslagens ord om konungs
och undersåtars plikter. De hade protesterat, när han insatte
en katolik till ståthållare i Stockholm, de ogillade, när han gick
regeringen förbi, och de ogillade ståthållarnas självrådighet. Men
deras aristokratiska ståndpunkt var en helt annan än hertigens
monarkisk-demokratiska, och de lyssnade endast med
motsträvighet till talet om en vädjan till ständerna. De ville framför
allt undvika en brytning, och för dem var det nog, nu liksom
på Johan III:s tid, när de gjort allvarsamma föreställningar;
konsekvenserna i verk och gärning vågade de ej taga. Så sökte
de i det längsta styra mittemellan de stora motsatserna, som
voro i konflikt, och när det ej längre lyckades, segrade till sist
7205
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
