Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionen med Polen och den politisk-religiösa brytningen 1587-1600 - III. Brytningsåren 1595-1600 - 1. Riksdagen i Söderköping 1595
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGISMUND
lojaliteten mot konungen, för vilken rikets djupaste intressen
fingo stå tillbaka. Personliga antipatier gjorde sig också gällande.
Mot hertigens hänsynslösa verksamhetsbegär satte de sina
hävdvunna förnäma, men något tröga jorddrottsinstinkter, hans
misstänksamhet och vresighet retade och sårade dem, och när de
funno hans handlingslust oförenlig med deras uppskovspolitik,
mäktade de ej offra den senare för ett gemensamt enigt och
kraftigt uppträdande, som måhända kunnat medföra en
lyckligare lösning på striden, eller taga steget ut till det nya, som
krävdes. De voro, liksom Johan III en gång varit i sin kyrkliga
uppfattning, medelvägens män, och de kommo att lida ett ännu
väldsammare nederlag än han.
Till en början, under avvaktan på Sigismunds svar på
underrättelsen om regeringsföreningen, gick dock samarbetet drägligt
nog; hertigens medverkan i riksstyrelsen var oumbärlig. Det
tycktes till och med inträda ett mera hjärtligt förhållande. Vid
Gustav Adolfs dop stod Erik Sparre fadder och voro hans
medbröder inbjudna att »göra sig lustiga» med den lycklige fadern,
och denne lät representera sig vid ett fadderskap hos Sparre.
De ömtåliga frågorna rörde förhållandet till ståthållarna,
konungarna i var sin landsända, såsom partibeteckningen snart lydde.
I Stockholm löstes dock svårigheten jämförelsevis lätt. De båda
bröderna Brahe voro inga handlingens eller stridens män och
synas fram på våren 1595 frivilligt hava dragit sig tillbaka;
kort därefter stängdes slottskyrkan för katolsk gudstjänst.
Kinkigare blev förhållandet till Klas Fleming. Beträffande
honom delade rådsherrarna hertigens motvilja. Från båda hållen
mottog Fleming skrivelser och kallades att infinna sig i
Stockholm, men uteblev, såsom redan är nämnt. Hertigen gjorde ett
försök att fråntaga honom befälet över krigsmakten i Einland
och vidtog till och med den vågade och för hans handlingssätt,
när hans vrede var upptänd, betecknande åtgärden att uppmana
krigsfolket att uttala sig mot honom. Något resultat vanns
dock icke. Fleming förnekade visserligen ej regeringens
formella rätt att råda över Finland, men faktiskt styrde han lika
självrådigt som förut och lydde endast Sigismunds befallningar.
266
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
