Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionen med Polen och den politisk-religiösa brytningen 1587-1600 - III. Brytningsåren 1595-1600 - 1. Riksdagen i Söderköping 1595
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIKSDAGEN I SÖDERKÖPING 1595
så länge han var i Polen, Erik och Arvid Stenbock samt Klas
Fleming skulle kallas inför rätta och, om de ej kunde försvara
sitt handlingssätt, straffas, alla, som utan giltigt förfall försuttit
riksdagen eller ej ville förena sig med de övriga ständerna,
skulle likaledes straffas, och slutligen ville hertigen veta, vilken
ersättning han skulle få för sina försträckningar till kronan och
i övrigt för allt besvär han haft med regeringen.
Ständerna voro ej fullt eniga. Adeln, inom vilken ett avgjort
motstånd yppade sig, kunde ej samlas om ett gemensamt utlåtande;
de ofrälse stånden åter, med undantag av Stockholms ombud,
gingo i det hela hertigens önskningar till mötes. Slutligen kom
under rådets medverkan ett samfällt uttalande till stånd, som
underskrevs av de närvarande utom bönderna och i huvudsak låg till
grund för beslutet. Detta, som daterades den 22 oktober, fick
formen av en förening mellan hertigen och ständerna
och innehöll ett flertal bestämmelser. Främmande gudstjänst
skulle avskaffas och katolska präster inom sex veckor lämna riket;
andra katoliker finge ej bekläda några ämbeten eller uppbära
någon lön men dock vistas i landet, om de förhölle sig stilla.
Hertigen skulle i konungens frånvaro såsom riksföreståndare föra
regeringen »samt med rikets råd» och alla kungliga befallningar
ställas till regeringen. Vad i rättegångssaker finge ej ske till
konungen, medan han var i Polen, och ingen där fälld dom
verkställas. Frågan om ämbetstillsättningar fick en besynnerlig och
otillfredsställande lösning, som visade, huru kinkig den befanns.
Hertigen hade att förordna därom med rådets och de förnämsta
ständernas råd men med förbehåll, att i »kronans ämbeten» skulle
brukas »konungens edsvurne män». Åtminstone i vissa fall skulle
därjämte undersåtarna i den landsända, där »förnämliga ämbeten»
behövdes, sätta tre på förslag, av vilka konungen skulle välja en;
om denne utan giltig orsak dröjde med stadfästelsen, ägde
regeringen förordna i stället. Ingen ämbetsman, som konungen
under sin närvaro förordnat, finge avsättas utan laga skäl.
Å sin sida förband sig hertigen att med rådets råd föra
regeringen efter konungens ed, försvara religionen enligt Uppsala
mötes beslut och upprätthålla Sveriges lag samt skäliga privilegier
och friheter. Slutligen skulle alla, som utan rättmätiga skäl ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
