Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionen med Polen och den politisk-religiösa brytningen 1587-1600 - III. Brytningsåren 1595-1600 - 2. Brytningen mellan hertig Karl och rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRYTNINGEN MELLAN HERTIG KARL OCH RÅDET
om dem, som söndrade sig ifrån de övriga ständerna. Men här
uppstod frågan, huru långt han vid sådana åtgärder kunde
påräkna riksrådens medverkan.
Vi hava sett, huru ogärna dessa gått med på riksdagen i
Söderköping, huru de gjort det endast för att undvika en
brytning med hertigen, vars medverkan i regeringen vid den tiden
ännu syntes dem oumbärlig. Konungens för sent ankomna
riksdagsförbud kunde endast öka deras betänkligheter, och de
hade ängsligt sökt visa, att i besluten ingenting olagligt låge,
liksom de i det längsta sökte blunda för deras revolutionära
konsekvenser, ifall konungen fasthöll vid sin vägran att godkänna
desamma, då ju ständerna skulle taga saken i sin hand och
genomdriva deras efterlevnad. Under sådana förhållanden gick
hela deras politik ut på att undvika allt, som kunde framkalla
en brytning eller leda till »vidlyftighet», såsom det hette på deras
språk, och de satte ett passivt motstånd mot alla hertig Karls
försök att rycka dem med sig till handling emot uppstudsiga
eller motspänstiga. Innerst gömde sig den gamla antipatien mot
hertigen, som de i sina officiella utlåtanden sökte dölja under
cirklade ordalag, men åt vilken de i sin förtroliga brevväxling
gåvo uttryck. De voro tvehågsna och villrådiga, oförmögna till
något djärvt beslut och klagade för varandra över sina
bekymmer. Rikskroppen, skrev Erik Sparre en gång vid denna
tidpunkt, är sjuk till alla lemmar, så att, när man vill hjälpa en,
växer sjukdomen i den andra, och är att befara, att den
näppeligen kommer till hälsa och välmakt igen, åtminstone icke i vår
tid, utan Guds synnerliga nåd, om han vill sända hjälp och skilja
oss vid det odrägliga ok, varunder vi omsider måste kvävas, vårt
fädernesland till undergång. Det blev framför allt frågan om
Klas Flemings och finnarnas behandling, som bragte de dolda
motsatserna till utbrott.
Redan tidigt på våren 1596 yrkade hertig Karl på en
herredags sammanträdande, dels med anledning av Flemings
tillvägagående i Finland, dels ock på grund av rykten om Sigismunds
snara återväedande till Sverige. Kallelsebrev utgingo, men mötet
uteblev delvis på grund av rådsherrarnas motstånd. Det
ifrågasattes att formligen instämma finnarna att stå till rätta i Sverige
275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
