Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionen med Polen och den politisk-religiösa brytningen 1587-1600 - III. Brytningsåren 1595-1600 - 2. Brytningen mellan hertig Karl och rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGISMUND
de polska sändebudens andragande uppsattes i hertigens och
rådets namn. Man bemötte tämligen skarpt det något oförsynta
tilltaget av de polska ständerna att inblanda sig i Sveriges
angelägenheter, försvarade Söderköpings beslut liksom regeringens
överklagade åtgärder och framhöll Sveriges lagbundna statsskick
gentemot Sigismunds absolutistiska tendenser. Det fanns sålunda
i alla fall en viss gemensamhet, vad den rättsliga ståndpunkten
angår, mellan hertigen och rådet. Skada, att den ej kunde
drivas utöver teorien. I eget namn uppsatte hertigen ett svar
på de svenska sändebudens andragande, skarpare till formen,
djärvt i bevisföringen och märkligt som ett uttryck för hans
statsrättsliga åsikter. Vi få tillfälle att längre fram beröra dess
ledande idéer. Här må endast erinras, att han ganska öppet
antydde, att konungen brutit sin ed, och att han tillkännagav
sin avsikt att till Sveriges ständer hemställa, huru de ville att
riket skulle regeras, samt frisade sig från allt ansvar, ifall genom
andras försumlighet oro uppstode och riket råkade, i fara.
Det gemensamma svaret till den polska beskickningen
innebar, såsom redan antytts, intet verkligt närmande mellan hertigen
och riksråden. Förhandlingarna med ständerna, som samtidigt
pågingo, ledde tvärtom till en kris. Det är tydligt, att riksrådens
inflytande på de i Stockholm närvarande var större än hertigens,
och det var förmodligen under känslan därav, som de
framkallade brytningen. På hertigens förnyade framställningar och
yrkanden svarade riksråden, att de »såsom människor» ej kunde
med säkerhet avgöra, huruvida det vore nyttigt eller ej, att
hertigen fortfor med regeringen, och att vad Finland anginge, det
vore på sin höjd tillrådligt att ditsända »två beskedlige af adeln»
för att i godo söka inverka på finnarna; i övrigt avstyrkte de allt,
som kunde framkalla »vedervilja, misshag och olämpa», och
undanbådo sig vidare spörsmål i synnerhet om regeringen. I ett häftigt
svar med delvis obefogade beskyllningar förklarade hertigen å
sin sida, att han ej längre kunde befatta sig med regeringen,
utan ämnade kalla rikets ständer till Arboga nästkommande
februari för att för dem redogöra för ställningen och avvakta deras
beslut. En liknande skriftlig framställning gjordes till de i
Stockholm församlade ständerna, och den 2 november uppträdde
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
