Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionen med Polen och den politisk-religiösa brytningen 1587-1600 - III. Brytningsåren 1595-1600 - 3. Inbördes krig. Rikets ständer mot rikets konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIKETS STÄNDER MOT RIKETS KONUNG
Oron i Finland borde man söka stilla dels genom sändebud, som
dit avfärdades, dels genom föreställningar hos konungen, men
om den tillväxte och förmaningar icke hjälpte, skulle man handla
efter konungens ed och Söderköpings beslut. Slutligen
uppmanades alla, som icke infunnit sig till riksdagen, att inom sex
veckor förklara sig, och de, som uraktläto detta, skulle behandlas
efter sistnämnda beslut. Därjämte lovade man att alla för en
och en för alla försvara varannan och icke tillåta, att för denna
förenings skull våld eller förföljelse skulle tillogas någon. Vid
en avskedsaudiens, som en konungens budbärare vid samma tid
hade hos hertigen, förklarade denne, att han med undantag för
den religiösa frågan ville göra allt vad konungen äskade, men
att han varnade honom för, att han genom påvens tillskyndan
kunde mista Sverige, liksom konungen i Spanien mistat
Nederländerna.
Samtidigt med riksdagen hade några av rådsherrarna haft
förnyade överläggningar om vad som borde göras utan att kunna
ena sig om något gemensamt uppträdande. Erik Sparre synes
nu hava varit den, som tillstyrkt väpnat motstånd med
begagnande av den för hertigen mindre gynnsamma sinnesstämning,
som rådde hos en god del av adeln och krigsbefälet i Götaland;
han föreslog ett möte i Jönköping eller trakten däromkring och
begav sig själv till Västergötland. Han kunde dock icke rycka
sina medbröder med sig; de vidhöllo sin gamla ståndpunkt: inga
ytterligheter. Alla planer i den vägen korsades för övrigt av
hertigens snabbhet. Redan i mars befann han sig i Västergötland
och lyckades snart av adeln utverka ett nödtvunget samtycke
till Arboga förening. Både Erik Stenbock och Erik Sparre funno
numera sin sak förlorad; de begåvo sig ur riket till Danmark,
och hertigen satte sig i besittning av Älvsborg. Något senare
följde Sten Banér exemplet. En tid förut, den 16 mars, hade
han jämte brodern Gustav samt Ture och Klas Bielke avlåtit ett
brev till konungen om Arboga riksdag, varur endast framlyste
rådvillhet och hopplöshet att något kunna uträtta.
I juni månad kom hertigen till Småland; utan motstånd
uppgav Karl Stenbock Kalmar slott och gav sig fången.
Arvid Stenbock, vilken återvänt till sitt ståthållareskap, hade
285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
