Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionen med Polen och den politisk-religiösa brytningen 1587-1600 - III. Brytningsåren 1595-1600 - 3. Inbördes krig. Rikets ständer mot rikets konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGISMUND
därtill, blott rådsherrarna ville avbedja vad de hade gjort honom
emot och därjämte åtaga sig beskickningen till Polen.
Rådsherrarna — det var numera endast fråga om Gustav Banér och
Ture Bielke — vägrade emellertid att göra något slags avbön,
och efter ett sammanträffande med den polske legaten, som
varnade dem för hertigens avsikter, beslöto de sig i en hastig
vändning att även lämna riket och kommo utan att möta något
hinder över gränsen till Halland, varifrån de i långa brev
redogjorde för sin ståndpunkt.
Därmed var den egentliga rådskretsen upplöst. Man har
svårt att skänka några större sympatier åt dess delvis högt
begåvade medlemmar såsom politiska personer. Om dem gäller i
alltför hög grad, att »beslutsamhetens friska hy gick över i
eftertankens kranka blekhet», och att de ej voro mäktiga företag »av
märg och eftertryck». De kunde endast skriva och protestera
och förskansade sig av fördom, personlig antipati, stolthet och
missförstådd pliktkänsla bakom ett städse upprepat: »det är
omöjligt», tills deras egen ställning blev omöjlig. »Vi hava ett
mål, som vi ingalunda böra överträda», skrevo Gustav Banér och
Ture Bielke till hertig Karl i slutet av år 1597, »och det är den
hörsamhet, som vi vår lagkrönte konung i allt lagligt och
försvarligt äro med förpliktade», och de ville icke tvingas eller
trängas till någon »vidlyftighet». Styrkan i deras ståndpunkt
och på samma gång svagheten ligga i dessa ord. Å andra sidan
är det uppenbart, att hertigens tillvägagående mot dem var
onödigt våldsamt, hans misstankar och beskyllningar överdrivna och
kränkande. I Sverige kvarstannade jämte ett par mindre
betydande rådsherrar Nils Gyllenstierna och Hogenskild Bielke, båda
sjuka och båda, så godt sig göra lät, kompromissande med
hertigen och undvikande öppen brytning.
* *
Det blev allt tydligare, att Sigismund ännu en gång måste
återvända till Sverige, om ej hans arvrike skulle alldeles glida
honom ur händerna. »Måtte konungen komma snart», är också
288
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
