Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionen med Polen och den politisk-religiösa brytningen 1587-1600 - III. Brytningsåren 1595-1600 - 3. Inbördes krig. Rikets ständer mot rikets konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGISMUND
inberättade till kurian, att konungen hade för avsikt att allt efter
omständigheterna antingen utrota den kätterska gudstjänsten i
Sverige eller där bereda katolikerna religionsfrihet, varför hans
önskan vore att, om han tvunges till något förnyat löfte att
rätta sig efter sin kröningsed, få göra detta med förbehåll att
icke iakttaga de punkter, som stredo mot katolska tron och hans
eget samvete. Han hade därjämte låtit nuntien förstå, att om ej
hoppet funnes att kunna något uträtta för katolska kyrkans sak,
han lika gärna skulle låta sakerna hava sin gång i Sverige. Det
var till förverkligande av dylika planer, om vilka knappast
någon okunnighet kunde råda, som de svenska riksråden med
eller mot sin vilja skulle låna sin medverkan. Deras ställning
var så falsk som möjligt, deras egen undergång under alla
omständigheter given och i politiskt hänseende även berättigad.
Underrättelsen om Sigismunds rustningar vållade, att hertig
Karl i juni 1598 sammankallade Götalands ständer till ett möte
i Vadstena. Här ingingo dessa med hertigen en ny förbindelse
att, eftersom i fäderneslandet stode underligt till och fara vore,
att stora förändringar kunde tillstunda både i andlig och
världslig måtto, gemensamt våga liv och gods, om något
våldsamt företoges, så att saken skulle »med slag och icke med
lag» utföras, att fasthålla till det yttersta vid besluten i
Söderköping, Arboga, Stockholm och Uppsala och behandla dem,
som avfölle därifrån, som uppenbara fiender och förrädare. Till
Sverige hade Samuel Laski ännu en gång avfärdats för att yrka
på att svenska flottan skulle anförtros honom och ställas till
konungens disposition för överfarten, men hertigen lät bl. a. svara,
att flottan endast kunde anföras av en svensk man och att den
endast mot löfte, att konungen ej skulle bruka den till hertigens
eller ständernas fördärv, kunde till honom överlåtas. Ständerna
i Vadstena gillade denna förklaring och yttrade sig i övrigt om
de oroligheter, som utbrutit i Västergötland, vilka borde dämpas
med godo eller med våld, om konungens mottagande m. m.
Det beslöts därjämte att genom ett par ombud uppvakta
Hogenskild Bielke på Ulvåsa för att förmå honom att förena sig med
de övriga ständerna, och han avgav verkligen en något så när
tillfredsställande förklaring. Även Klas Bielke hade vid denna
290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
