Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionen med Polen och den politisk-religiösa brytningen 1587-1600 - III. Brytningsåren 1595-1600 - 3. Inbördes krig. Rikets ständer mot rikets konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIKETS STÄNDER MOT RIKETS KONUNG
tid funnit lämpligt att sluta sig till hertigen. I juli månad
sammanträdde ett ständermöte i Stockholm, som godkände vad
som i Vadstena beslutats.
Kort därefter, då hertigen var på väg till Kalmar för att
möta konungen, fick han underrättelse om att finnarna redan
befunno sig i den uppländska skärgården. Arvid Stålarm, som
skulle understödja konungens företag genom en diversion mot
mellersta Sverige, kom en vecka för tidigt och landsteg den 25
juli vid Gröneborg några mil norr om Stockholm. Hertigen
skyndade tillbaka till huvudstaden för att sätta den i
försvarsskick och uppbådade Upplands allmoge. Två av professorerna i
Uppsala, Nicolaus Botniensis och Jacobus Erici, satte sig i
spetsen för bondhoparna och ryckte mot finnarna, vilka emellertid, då
de även sågo sig hotade av hertigens flotta, funno för gott att
återvända. Det var nämnda professorsexpedition, som med
anledning av matsäckarnas innehåll fick vedernamnet »skinketåget»
eller »korvtåget».
På några hopbragta handelsfartyg avseglade Sigismund på
sommaren från Danzig och anlände den 30 juli till Kalmar.
Befälhavare för hans krigsfolk var livländaren Jörgen Farensbach.
Kort förut hade på konungens anmodan sändebud från några
tyska furstar, kurfurst Joakim Fredrik av Brandenburg,
markgreve Georg Fredrik av Brandenburg och hertig Ulrik av
Mecklenburg, anlänt för att medla mellan honom och hertigen. Slottet
och staden öppnades för konungen, men befälhavarna fängslades
mot givet löfte.
Utgången tycktes i väsentlig mån bero av Sigismund, ty
både adel och krigsbefäl i Götaland ställde sig tämligen enhälligt
på hans sida. Upplands ryttare, som anfördes av Krister Horn,
slöto sig likaledes snart till konungen, och ärkebiskop Abraham
förrådde underbart nog tydliga sympatier för honom. Hos
Stockholms borgerskap, med vilket hertigen under de föregående åren
haft många duster att utkämpa, var stämningen slutligen
otvivelaktigt rojalistisk. Hertigen hade föga mer att räkna med än sitt
furstendöme, ett mindre antal frälsemän från olika landskap och
större delen av allmogen. Vilka gynnsamma utsikter för en
klok och handlingskraftig konung och huru snart förspillda!
291
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
