Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionen med Polen och den politisk-religiösa brytningen 1587-1600 - III. Brytningsåren 1595-1600 - 4. Sigismunds avsättning. Räfsten med rådsherrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGISMUND
Leijonhufvud och Klas Bielke (alla tre riksråd), Krister Klasson
Horn och den finske krigsmannen Bengt Falk. Som vittnen
mera än som anklagade uppträdde inför rätten Karl Stenbock
och de båda finnarna Arvid Stålarm och Axel Kurck.
Anklagelseskriften emot riksråden omfattade 25 besvärspunkter, rymmande
både likt och olikt ända från Johan III:s tid. De förnämsta
gingo ut på att herrarna åstadkommit tvedräkt dels mellan
hertig Karl och Johan III, dels mellan hertigen och Sigismund, att
de avfallit från sina egna försäkringar och ständernas beslut, att
de mot hertigen spritt osannfärdiga beskyllningar och stått
honom efter liv och leverne, att de brutit sin rådsed genom att
råda konungen att med främmande krigsfolk komma till sitt
rike, att de tillstyrkt åtskilliga fientliga åtgärder emot Sverige,
att de hindrat fredsförhandlingen vid Stegeborg o. s. v.
Därjämte uppträdde hertigen personligen inför rätten och ingrep
stundom på ett något våldsamt sätt i förhandlingarnas gång.
Som bevismaterial framlades en mängd av de anklagades enskilda
brev från de senaste åren. De flesta rådsherrarna protesterade
mot domstolens befogenhet, åberopande det löfte, som givits
dem, att deras sak skulle behandlas inför opartiska, utländska
domare, vägrade att inlåta sig på något egentligt svaromål och
kunde icke förmås till någon bekännelse, att de handlat orätt.
Jöran Posse, Klas Bielke och Erik Abrahamsson jämte Krister
Horn föllo emellertid till föga, erkände sig hava gjort orätt och
bådo om nåd, varför deras sak skildes från de andras; målet
mot Hogenskild Bielke uppsköts till ett följande möte. Men
vad de övriga anklagade angick, nämligen Erik Sparre, Ture
Bielke, Gustav och Sten Banér, underkände domstolen deras
gjorda invändningar, dömde dem den 17 mars till döden och
påtog sig ansvaret för domen, liksom samtliga ständerna gjorde
i själva riksdagsbeslutet. Prästerskapet, som ej deltagit i själva
domen, avgav en förklaring om den fara, vari den protestantiska
religionen skulle råkat, för den händelse att Sigismund hade
segrat. De förböner, som inlades för de dömda, visade sig
fruktlösa; hertigen lämnade Linköping, och den 20 mars avrättades
de fyra rådsherrarna, ännu på avrättsplatsen bedyrande sin
oskuld.
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
