Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Samhällsordningens återuppbyggande 1600-1611 - I. Inre förhållanden - 2. Karl IX och kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL IX OCH KYRKAN
dess upphovsman, den tyske teologen Jakob Andreæ, kunde
därför icke räkna honom bland sina anhängare.
Sedan Nikolaus Botniensis redan år 1600 avlidit, utsågs till
hans efterträdare Olaus Martini, son till den av Johan III
förföljde biskop Mårten i Linköping, en lärd och oförfärad
försvarare av den lutherska uppfattningen, som icke tvekade att
upptaga striden mot den bistre och hetsige konungen, men
också stöddes icke blott av det svenska prästerskapet utan även
av ständerna i allmänhet. Striden utkämpades dels vid
riksdagarna, dels genom skrifter och motskrifter. Det gällde vid
riksdagarna i främsta rummet den försäkran om religionen, som
ständerna upprepade gånger äskade i sammanhang med
tronföljdens överflyttning till hertig Karl; det blev sålunda här fråga
om augsburgiska bekännelsen och Uppsala mötes beslut, kring
vilka man i Sverige under striden mot Sigismund samlat sig.
Gång efter annan framhöll konungen sin ståndpunkt, att han
endast ville vara bunden utav bibeln, »den profetiska och
apostoliska skrift», och ej erkände några bekännelseskrifter, sålunda
ej heller augsburgiska bekännelsen, annat än för så vitt de
grundade sig på eller överensstämde med denna: »K. Maj:t håller
varken med Calvino, Luthero, påven i Rom eller vad namn de
hava kunna, vidare än som de stämma överens med den heliga
skrift.» Hans motvilja mot Uppsala mötes beslut berodde
huvudsakligen på dess fördömande av kalvinisterna vid sidan av
andra sekter. Han ville ej, förklarade han en gång öppet, genom
dess uttryckliga godkännande stöta sig med sina släktingar
bland de tyska furstarna. Men mot det sega motstånd, som i
detta fall reste sig från ständernas sida, lyckades han endast
delvis genomdriva sin vilja. Sålunda uteslöts visserligen, såsom
förut nämnts, i 1602 års riksdagsbeslut augsburgiska bekännelsen,
men då där i stället nämndes Uppsala möte, hade ej
uteslutningen någon stor betydelse. År 1604 upptogs striden på nytt
i sammanhang med den nya arvföreningen, och nu hette det,
att den arvfurste, som avfölle från Guds rena och klara ord
och den augsburgiska bekännelsen, »som är grundad på Guds
ord», förverkade sin arvsrätt; Uppsala möte omtalades icke,
men kunde anses dölja sig under de »andra föregångna, lovliga
323
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
