Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Samhällsordningens återuppbyggande 1600-1611 - I. Inre förhållanden - 2. Karl IX och kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL IX OCH KYRKAN
att dessa uttalat sig mot den strängt lutherska uppfattningen av
nattvarden, och ärkebiskopen svarade med en tryckt
vederläggning. Samma år lät konungen utgiva en katekes, vilken
uppfattades såsom gående i kalvinistisk anda, och prästerskapet
vände sig till rådet för att få dess stöd mot den
religionsförändring, som förehades »med det kalvinska, förgiftiga ettret och
bedrägliga läran», och som främjades av åtskilliga nyligen utkomna
skrifter. Kort därefter och kanske med anledning därav fann
sig konungen föranlåten att i ett tryckt plakat underrätta det
svenska folket om sin avsikt att svara på ärkebiskopens senaste
skrift och förmana undersåtarna att icke sätta mera tro till
dennes s. k. bevis än de hade sin grund i den heliga skrift och
kyrkans lärofäder: när de fingo läsa vad konungen ämnade svara,
skulle de få se, vars andas barn ärkebiskopen vore. Konungens
svar på ärkebiskopens bevisbok utkom 1606 och torde utgöra
hans förnämsta inlägg i denna tvist. Det var här, som han
prisade aposteln Paulus för hans strängt logiska utveckling, hans
härliga »definitioner, divisioner, syllogismer och metod» och själv
slog ett slag för förnuftets rätt i allt utom själva trosmysterierna.
Något gensvar på denna skrift gav ärkebiskopen aldrig ut, och
polemiken i tryck avstannade.
Uti tvisterna vid riksdagen hade Karl IX uppträtt med vanlig
häftighet och med oresonliga beskyllningar mot prästerskapet,
som enligt honom avfallit från Uppsala mötes beslut och helt
säkert, om nöden ansatte dem, hängde kappan på båda axlarna
och »ginge till deras egna spyor igen». I polemiken mot
ärkebiskopen visade konungen däremot en ovanlig hovsamhet, låt
vara att han ett ögonblick var benägen att anse dennes tilltag
att kritisera hans arbete »mäkta likt ett förräderi». Hans strävan
att förena den reformerta och lutherska kyrkan förtjänar i detta
den religiösa söndringens tidevarv, då kalvinismen, särskilt från
luthersk sida, ej sällan utsattes för de råaste angrepp, allt
erkännande. Han gjorde till och med ett försök att genom ett
religionssamtal bringa de båda kyrkorna närmare varandra. En
skotsk teolog, John Forbes, inkallades av honom till Sverige
år 1608, och en ryktbar disputation anställdes i Uppsala, som
naturligtvis icke ledde till något resultat. I övrigt var religiös
325
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
