Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Samhällsordningens återuppbyggande 1600-1611 - I. Inre förhållanden - 4. Karl IX som regent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL IX SOM REGENT
än fadern. »Tjuvehopen» är det föga smickrande namn, varunder
han gärna sammanfattade dem såsom ett helt, och uttrycken
äro icke blidare, när han går mera i detalj. »Vi skola så hålla
räkenskap med dem, att de fastna i galgen», heter det en gång,
och en annan: »De skola hämtas med handklovar och bastrep,
att de en annan gång lära sig komma, när de efterskickas.»
»Bruka vi mera dem och andra sådana tjuvar, så må alla tusen
djävlar bruka dem», skriver han om samma finska fogdar, som
varit föremål för ett av de nyss anförda uttrycken.
Det var ett mycket personligt uppträdande och icke alldeles
värdigt en härskare, men det var icke blott fogdarna, som voro
de utsatta. Konungens onda lynne gjorde sig alltför ofta
gällande icke blott i det enskilda umgänget, utan även när allmänna
angelägenheter behandlades, och måste ofta hava gjort samarbetet
med honom mycket obehagligt. Det behövdes stundom blott,
att man uppträdde emot honom, och han nöjde sig icke med att
replikera utan angrep med förebråelser eller beskyllningar, drog
fram förhållanden ur det enskilda livet på ett sätt, som icke var
grannlaga, rörde upp gamla tvister och kom i hetsigheten ej
sällan fram med påståenden, som bevisligen voro oriktiga.
Visserligen var det ofta endast ett starkt munväder, och sedan
förbittringen lagt sig, kunde allt vara gott igen; icke heller saknades
vilja att erkänna förtjänsten. Med ärkebiskop Olaus Martini hade
konungen haft många tvister och hade till och med en gång
hotat honom med avsättning; efter sin död fick han av konungen
till vedermäle, att han varit »en from, saktmodig man». Ännu
högre erkännande, men visserligen ett sällsynt, fick den tappre
krigsöversten Samuel Nilsson till Hessle efter sin död: konungen
skulle hellre mist tre fingrar än en så tapper man, som man nu
finge leta efter, och skulle varken aktat silver eller guld, om han
kunnat lösa hans liv med penningar.
Tålamodsprövande var också konungens ständigt upprepade
klagomål, att han lämnades utan hjälp i alla regeringsbestyr, att
han på alla håll förnumme otrohet, av råd, adel, krigsfolk,
prästerskap, fogdar — ofta slutade han också med att avsäga sig
regeringen! Det gällde då att svara i samma väg, som rådet
gjorde en gång: fanns det några brister hos dem, berodde det
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
